Nyligen hörde jag den gamla dängan Those were the days. Ni vet, den där med refrängtexten:
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance for ever and a day
We'd live the life we choose
We'd fight and never loose
For we were young, and sure to have our way
När mina föräldrar hör den här sången brukar de bli sentimentala och reflektera över sanningen i den och vart de hamnat sen de fyllde 20. Själv, ung och snart trettio, blir jag också lite sentimental (det känns redan rätt länge sen jag var 20), men det där med att gå sin egen väg är inte något som jag inte känner något dåligt samvete för. Säga vad man vill om mig, men hittills har jag väldigt mycket gått min egen väg i livet. Vilket haft både för- och nackdelar. Som barn gav jag blanka fan i vad man skulle gilla/tycka och inte gilla/tycka, och blev därmed rätt mobbad under några år. Jag tog mig ur det bra, och fick genom det med mig en förkärlek för såna som just går sin egen väg, även om omgivningen skakar på sina huvuden.
En sådan person är tvivelsutan Ove Johnsson från Sölvesborg. Men där jag bara var mobbad och utanför några år som barn har Ove varit det hela sitt liv. Han har inte haft det lätt.
Född 1935 på Listerlandet drabbades Ove tidigt av barnförlamning, något som ledde till hån och mobbning från klasskamraterna. Den lille gossen hade dock ett mycket gott läshuvud, tyvärr gjorde fattigdomen att han inte kunde läsa vidare efter folkskolan. Det blev istället diverse ströjobb, men den unge mannen kände snart att han inte passade in någonstans. Han blev folkskygg och sjönk in i djupa depressioner.
Men så småningom måste Sölvesborgs-särlingen gjort som en vän till mig brukar göra när folk runtomkring skakar på huvudet och är obefogat oförskämda: skakat på huvudet själv, sagt "fuck 'em" och fortsatt på den inslagna, egna vägen. I tidig ålder förtidspensionerades Ove p.g.a. sin sjukdom, och sedan dess har han utvecklat sin språkbegåvning. Det har blivit ett flertal diktsamlingar och böcker. Han har också blivit prästvigd (dock inte inom Svenska Kyrkan) samt, p.g.a. sina heltäckande kunskaper om Svenska Akademien, blivit stående gäst på densammas högtidssammankomst. På senare år har han också uppträtt som stå-upp-komiker.
Under 90-talet gjorde Ove ett antal sommarprogram för Sölvesborgs lokalradio. Dessa spelades in av lokal entusiast och har sedan spridits i vissa kretsar. I programmen berättar Ove underhållande (även om humorn ibland är omedveten) om sina passioner i livet, all den spott och spe han fått utstå, sina åsikter om de ur-leda aspekterna av tiden, samt läser en del av sina dikter.
Höjdpunkten är dock berättelsen om ordenssällskapet Pegasos Ryttares tillkomst och verksamhet. Detta parti följer här, avskrivet av undertecknad.
Ja, mina kära lyssnare, jag utgår ifrån att ni sitter kvar. Jag kommer nämligen med ett mycket intressant avslöjande nu. Jag ska avslöja att jag är ordensgalen, och nu har det tänt till riktigt ordentligt. Jag gick i många år och trodde möjligen att man kunde få kallelse till ledamotskap i någon orden, men se det lags inte. Jag var väl inte fin, och hade inte tillräckligt hög position i samhället.
Nåväl, själv är bäste dräng. I början av detta år tog jag initiativet till bildandet av den kulturella orden Pegasos Ryttare, och den slog verkligen väl ut. Vad gäller erbjudande om ledamotskap i denna orden har det hittills bara gjorts fullträffar. I skrivande stund har vi avhållit åtta sammankomster.
Vänta er inte att jag kommer avslöja några hemligheter här - nej oh nej, vi bröder är edsvurna! Vår ritual är hemlig, ty så fungerar det inom ordnar, mina kära vänner. Vad jag här kommer att avslöja är bara sådant som enligt bestämmelserna får ges offentlighet.
Vår ordenssal har vi på övre våningen i Sölvesborgs järnvägsstation. Det ska stationschefen Benny Johansson ha en jätte-eloge för. Salen omvandlar vi till vårt heliga stall, och vi är alltid väldigt angelägna om att efter våra sammankomster återställa salen i sitt ursprungliga skick. Vi vill nämligen komma tillbaka igen.
Vår ritual är som sagt hemlig, så där är det stopp, mina kära lyssnare. Men jag berättar gärna gärna om ledamöterna. Ni skulle bara skåda vår högvördige president, tågmästaren Karsten Klinteberg från Malmö*. När han sitter där i full ornat och slår klubban i bordet, då är han i sitt esse. Men lita på att också vi medbröder trivs. En herrans nåd är det att kvinnor är portförbjudna i vår orden, det är de ju alltid i ordnar av brödrakaraktär. I annat fall hade vi fått det väldigt jobbigt med kvinnotjusaren Karsten Klinteberg.
Jag och Karsten har jobbat mycket med vår orden. Inte så lite av ritual och stadgar har tillkommit under resor över ett vredgat hav till det östtyska Rügen, som vi båda älskar mycket. Alltså har vi inte bara suttit och druckit öl på färjan, även om det i sanningens namn HAR förekommit. Men vi är ju inte mer än människor, även om man är både prost och tågbefälhavare.
Själv innehar jag det ständiga sekreterarskapet med allt vad det innebär av skriverier och samordning. I likhet med Svenska Akademien behöver jag i sanning en handsekreterare. Han skall snart tillsättas. Men nu ska jag tala tyst om mig själv.
Vår lille näpne kansler Martin Berg har bara 19 vårar på sin krumma nacke. En duktig gosse, sin unga ålder till trots. Kan nämna att vi har inte mindre än 4 mycket unga killar involverade i vår orden. Jag glömmer aldrig när jag först tillfrågade Sölvesborgs-kändisen, nu 19-årige Hampus Brynolf, på allas vårt Café Kontinental. Han hakade på ögonblickligen, och ordnade sedan in ledamöterna Martin Berg samt vår nuvarande, högt värderade stallväktare, Henrik Lysell från Ogesund.
Jag glömde visst att tala om att Hampus numera bekläder Vice Ceremonimästare-ämbetet, med den äran. I ordens första skede var han stallväktare, det ämbetet överlämnade han sedan till Henrik Lysell, vilken inte släpper en jävel över bron vad gäller omutligt väktarskap. Akten eder för hans svärd, jag säger inte mer.
Vi har en operasångare i vår orden, den inte helt okände Rolf Nilsson. Han är Ceremonimästare, och ni skulle bara se med vilken selighet** han anför sin ceremonistav. Där gjorde vi ett gott val. Vad sedan gäller vår eftersitsunderhållning står vi aldrig handfallna. Vi ber bara broder Rolf häva upp sin stämma. Ni skulle bara höra honom sjunga Birger Sjöberg, Bellman, Taube eller Ferlin. Det brukar bli sprickor i bjälklaget på Sölvesborgs järnvägsstation när han tar ton.
Vi har en härlig broder i antikhandlaren, möbelsnickaren med mera med mera, Jeppe Jeppsson från Ysam. Han är vår Räntmästare och placeringsmässigt sett sitter han mycket nära mig vid vårt sekretessbelagda bord. Jeppe är en oerhört försynt och fin kille. När jag får det jobbigt i mitt liv och får problem - självförvållade sådana, oftast, därför att jag har så kort stubin - då vänder jag mig alltid till Jeppe. Jag ser på honom som min kurator, själasörjare. Själasörjare? Ja, även gamla hedersprostar behöver själavård, och i synnerhet undertecknad.
De två senast intagna bröderna, sjöbefälet Stefan Olofsson och läraren Bo Olsson, är båda, hur underligt det än låter, från Edenryd***. Vi har bara haft glädje av dem. En villigare broder än Stefan ska det letas efter. Jag träffade honom en dag utanför järnvägsstationen i Sölvesborg, och jag hade inte sett honom på halvårsvis. Jag frågade om han ville komma med i vår orden, och pekade på den dörr som leder till vår ordenslokal på stationen. Bums tackade Stefan ja. Vilken positiv och fin kille, men så har också Stefan känt Hatt-Oven**** i åratal, och tydligen har han stort förtroende för honom.
Efter invigningen berättade Stefan att han aldrig varit med om ett finare tillfälle i sitt 48-åriga liv. Det var väl en fin reklam för vår orden!
Gymnasieläraren och Sölvesborgs närradiobas Bo Olsson togs in för bara en månad sen. Ack vad vi värdesätter hans ledamotskap! Invigningen mottog han med ett lugn som inte är av denna världen. Vi tror mycket på broder Bo - det är sådana lugna gossar som behövs i en orden där ständige sekreteraren undertecknad tyvärr ibland blir lite stirrig och hetsig. Vid sådana tillfällen borde jag fästa blicken på broder Bo, och genast kommer jag i balans.
Vår orden, den växer. Vi har både begravningsentreprenörer och yrkesmusiker på gång. Vårt valspråk är ett visdomsord av den generalen, den högreste Charles de Gaulle. Han säger på ett ställe i sina böcker: "Storheten behöver mystik. Det välbekanta lockar sällan till beundran"****.
Det vi bröder kallar "stort", och som finns inom oss, det behöver just mystiken. När storheten fått tillräckligt med mystik som näring, då uppstår lätt ordnar som Pegasos Ryttare. Inom den främjar vi skaldekonsten och välkomnar bröder som är kulturellt medvetna.
Jag kan förresten berätta att vi söker inga dussinmänniskor - tråkiga Medelsvensöner, som måste göra som Svensson gör. Vi söker udda och färgstarka individer.
Man skulle givetvis kunna tycka att det här enbart är fånigt. Att det rentav är lite barnsligt. "Jag får inte vara med i er hemliga klubb, så jag startar en EGEN, haha!". Och det ligger det kanske en del i. Men det är väl inte stort mycket löjligare än att vara frimurare eller tempelriddare. Och hellre göra något åt saken istället för att enbart gå genom livet bitter över hur man behandlats. Dessutom har skildringen inte så få stänk av nämnde Birger Sjöberg: jag ser framför mig en slags Vänersborgsidyll där äldre herrar dricker punsch i stationshuset och sedan promenerar hemåt genom den ljumma majnatten.
Kort sagt, jag fylls mer av glädje än av hån när jag hör Ove berätta om sitt hjärtebarn. Ännu gladare blir jag när jag läser att han på gamla dagar faktiskt blivit medlem i Frimurarna. Riktigt glad faktiskt. Och en smula rörd.
*=nämnde Klinteberg är även medlem av Druidorden, en organisation som mest verkar förfuska arvet efter Miraculix. De har haft en "Broder av Grävskopan" och ordnar "bardating", vilket alltså inte är en datingservice för män i frack sugna på andra män i frack, utan nån sorts medeltidspryl.
**=antagligen ett dialektalt uttryck.
***=varför detta är "märkligt" begriper man nog bara om man är från Sölvesborgs-trakten. Vilket jag inte är.
****=Hatt-Ove är Johnssons smeknamn/öknamn sedan barndomen. Det kommer sig av att hans farfars farfar hette Sven Nilsson Hattmakare.
*****=vid ett annat tillfälle meddelar Ove att han nu ska spela sin älsklingsmelodi, En ballad om franske kungens spelemän, "av krigsromantikern Frans G. Bengtsson". Att Frasse var krigsromantiker (om han nu var det) presenteras utan spår av värdering i Oves röst. Men kan man verkligen säga det ordet utan att lägga någon form av laddning i det?
