År 2004 hörde jag musikern Alf Håkan Åkessons debutplatta Augustibrev (utgiven av jättebolaget EMI). Jag blev helt knockad, och övertygad om att jag här hörde ett av det framtida pop-Sveriges största namn. Snabbfästande melodier, avskalade, kärnfulla texter och svängiga arrangemang - lättillgängligt men ändå långt ifrån banalt. De professionella kritikerna höll med, och pratade om "den nye Jakob Hellman" och liknande. Men Alf slog aldrig igenom hos den stora massan. Han gav nyligen ut sitt fjärde album, nu på egen label. När jag pratade med honom om skivan berättade han att det kanske inte blir några fler, "för det är så svårt att få det att gå ihop".
Tre år efter mitt första möte med Alf hörde jag Säkert!s första skiva. Återigen blev jag knockad. Men den här gången gjorde jag istället analysen att det inte skulle slå stort. Det var ju alldeles för smalt och skruvat. Om en artist med ett så pass brett och samtidigt speciellt anslag som Alf inte lyckades brejka borde det här ha ännu mindre chans, resonerade jag.
Jag fick fel. Alla - från hårdrockare via syntblippare till nylonsträngsentusiaster - föll handlöst för Säkert!-plattan. Snart gick det inte att se en konsert med dom utan att ALLA sjöng med i ALLA texter (ett fenomen värt en bloggpost i sig någon gång, någonstans, någon vår).
Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill illustrera att en kulturprodukt som har "allting för sig" (saker som ett eget uttryck, en konstnärlig styrka och en uppskattande kritikerkår) lika väl kan bli en klassiker som ett bortglömt guldkorn, och det är långt ifrån alltid lätt att förklara varför det blev just så.
Filmen En vandring i solen är, i min mening, en av de bästa svenska sådana. Den blev också en succé vid sin premiär 1978 - bra recensioner och 400.000 besökare på bio - men har sedan dess fallit i sorglig glömska. Här är det verkligen svårt att förstå varför det hände. Kanske är det så att man måste ha varit en olyckligt förälskad Stockholmsman som drivit runt på Odengatan i novemberregn för att uppskatta den här filmen. Kanske måste man ha känt att det inte skulle vara helt fel att åka ner till Cypern och vandra sig stark, iförd en på tok för varm duffelrock. Men det tvivlar jag starkt på.
Den deprimerade vandraren är medelålders sportjournalisten Tore Andersson (Gösta Ekman) som alltså flyr sin misslyckade kärlek och ett ruggigt väder för att återhämta sig på Cypern. Till en början går det inte så bra. Han dricker på tok för mycket, förolämpar den norska resevärdinnan Marion (Inger Lise Rypdal) och hamnar på ett lokalt dårhus. Efter några dagar återvänder han till civilisationen, nykter och fast besluten att bli en hel människa igen. Han börjar vandra fram och tillbaka längs Presidentavenyn, och finner några äldre damer som han blir vän med. Så småningom träffar han återigen Marion, och de upptäcker snart att de är alldeles för lika för att inte vara förälskade i varandra.
I sin desperata önskan att innehålla djup krånglar många filmer till det alldeles i onödan. Sådana problem har inte En vandring i solen. Den är istället tämligen enkel och rak på sak. Men i det där enkla finns djupet. Utan överdrivna gester eller narcissistisk självömkan så förstår vi hur illa Tore Andersson mår. Där hjälper såklart Gösta Ekman till en hel del. Ingen kan betvivla hans kvaliteter som komiker, men finns det någon rättvisa i världen måste han också bli ihågkommen som den store dramatiske skådespelare han är.
Förutom Gösta är filmens största tillgång dess vansinnigt härliga dialog, en blandning av det vi säger och det vi kanske vill säga; stundtals realistisk, stundtals surrealistisk, samt dess vansinnigt härliga tanttrio. Denna består av nyligen bortgångna Sif Ruud (Guldbaggebelönad för rollen), Irma Christenson och Margareta Krook. Sällan har svenska damer skidrats med sådan kärlek som här.
En vandring i solen är ingalunda ett rent drama, men knappast heller någon komedi. Den slänger sig mellan crazy och dödligt allvar med en förbluffande säkerhet, utan att humorn någon gång känns "sökt".
Som helhet är detta en film som ligger någonstans mellan en film av Roy Andersson, en sång av Lars Winnerbäck, en dialog av Peter Dalle och något ur en dagstidning. Det är enkelt samtidigt som det är komplicerat, och det berör djupt. Förhoppningsvis kommer den med tiden få ett ökat anseende och en större publik.
Förresten, sa jag att den är baserad på en bok av Stig "Slas" Claesson?
