Gud sa till Noa: Bygg dig en båt!

Då jag i förra inlägget skrev om en något okonventionell "take" på Noas ark, så kan det ju nu vara läge för en dito sång om samma skuta.

Den religiösa Familjen Hagenfors har turnerat en hel del tillsammans, och gett ut 9 CD:s på egna bolaget Tomsing. Just den här sången fyller dubbla funktioner: den är dels en trallvänlig barnsång om vad Noas ark var. Och dels en stämningshöjare på vilken hoppa-upp-och-ner-och-vråla-dansparty-fest ni vill.

Ack vi, ack vi

Nyligen satt jag och bläddrade i boken 99 Proggplattor av Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelin. Som titeln antyder är den en kompilation över drygt 100 proggskivor, med avbildade omslag, inspelningsfakta och en del personligt tyckande från författarna.

En av de charmiga aspekterna med denna supriga bok är att författarna förmodligen tänkt: "OK, vissa plattor är ju så pass essentiella att de bara måste vara med. Fast vi inte gillar dom. Hur fan gör vi då? Jo, såklart, vi tar med plattorna men förklarar att vi inte är så förtjusta i dom. Problem solved!"

En av dessa skivor är alldeles tydligt Dan Berglunds debutalster En järnarbetares visor. Stefan Wermelin erkänner Berglunds talanger som poet, men tycker att plattan är för endimensionellt dyster och känner inte igen sig i det våldsamma hatet mot arbetsgivarna - främst manifesterat i klassikern De mördades fria republik, lätt snubblande tillägnad "dom som årligen omkommer i industrierna". Sången skildrar en man som omkommer i en arbetsplatsolycka, och efter döden inte kommer till himlen, men väl till titelns republik, där alla arbetare som omkommit på arbetsplatser hälsar honom:

Vi mördades i den svenska industrin
vi är femhundra per år som blir slaktade som svin
i fabrikerna där man suger ut vår märg
och störst av alla mördare är Jacob Wallenberg

Jag kan delvis förstå Wermelin i hans invändningar, och jag är lite kluven till Berglunds 70-talsproduktion. Hans fantastiska röst finns där från start. Likaså talangen för textskrivande. Arrangemangen är genomgående avskalade och tidlösa, och många bitar(Våren i Backadalen, Ballad till minnet av en kamrat och Johan & Johanna, för att nämna ett par) är sublima. Ändå är det något som skaver. Kanske är det den ofta knutna näven i luften, vi-mot-dom-andet som inte riktigt passar mig. Eller är det för att låtarna är så pass färgade av sitt sammanhang; att det ligger en dammig KPML(r)-slöja över vissa sånger (Berglund var under större delen av 70-talet medlem i denna hårdföra rörelse), som gör att de känns lite fångade i sin tid?

Om arrangemangen är tidlösa och uttrycket en aningens tidstypiskt på dessa skivor, så är förhållandet det rakt motsatta med Vildmarken, Berglunds återkomst på skivdiskarna efter 8 års tystnad. Kompet sköts här av ett mindre rockband, och då året är 1987 förstår ni vartåt det lutar. Trummor som smäller som stod de i hangarer, taggiga syntar och tjutande Björn-Afzelius-Ikaros-elgitarrer. Då skivan är en visskiva är det dock inte frågan om några knyckiga discoexcesser; visst hör man när plattan är inspelad, men det är ingen 80-talsproduktion som ger en plågade spasmer.

Sångerna, däremot, är alldeles tidlösa, och genomgående av hög klass. Vad som hänt under de 8 åren är att Berglund skalat av i texterna. Det känns som att varje ord är valt med stor omsorg, att varje textrad fyller en viktig funktion och inte finns där av en slump.

På samma vis är politiken nu behandlad på ett annat sätt. Vänstersympatierna finns kvar, men texterna är nu politiska på ett mer poetiskt, allmängiltigt sätt, fjärran från alla slagord. Som i titelspåret:

Den allra sista vildmarken
Den ruvar själen på
Där slukar glömskan sanningen
Som darrar i en vrå
Torterarna dom pussar
Och kramar sina små
Och rattar sen till jobbet
Och himmelen är blå
I vildmarken är himlen alltid blå

Mitt barn, vi är en vildmark
Vi är urskogsnattens vrål
Träsket där dom krälande
Reptilerna av stål
Ruvar sina ägg som ska
Förbränna allt till kol
Och där dom som kallas vildar
Huggs ner som ogrässnår
I vildmarken, och lämnar inga spår

Den tredje delen av succéreceptet är Berglunds förmåga är att blanda det stora med det lilla. En vardaglig situation kan få ett stänk av mirakel, och tvärtom. I den inledande vackra balladen Vinterlegend skildras ett barns födelse som en ljuspunkt i den mörka, hårda vintern. Med idyllen tas vist nog ner en smula på jorden:

Det lyser ett fönster i världen i natt
Och havet är istäckt till Skagen
Madeleine hon är lycklig, knäsvag och matt
Och Torkel är uppspelt och dragen




Denna lyckade "formel" återkommer på de flesta sångerna på skivan. I Nattvandrare tar Dan något så förhållandevis enkelt som en skildring av en nattlig regnpromenad genom Göteborg, och gör fulsnygg poesi av det:

Älvsborgsbron brinner som ett fruset bruddiadem
Kyrktornens urtavlor är blanka
Och regnet det skriver på ett ändlöst poem
Och vi är fulla och panka

Brandtomtens änka går och suger på sin enda tand
Och tusen stuprännor viskar
Och tusen katter käkar glupskt ur hennes hand
Små rakbladsblanka fiskar

Pilgrimmerna kommer med tutor och tända ljus
Till fnasken vid kanalens vatten
På Nefertiti spelar bandet en blues
Vi vinglar hemåt i natten

Glasskärvorna regnar över bilvrakets golv och sits
Porrbion Rios purpur dryper
I plaskbassängen simmar uppsvällda pommes frites
Och ett par påtända typer

Röster som vargar och ett blänk ifrån en dragen kniv
I detta rike växer ledan
Och dom är rika som har mål med sina liv
Och inte längtar till fredan

Men lyckliga faller vi till sömns i varandras famn
I värmeverket glöder härden
När dagen gryr ska vi ha glömt varandras namn
Och hur vi möttes i världen

I den därpå följande Kring Marstrands fästning beskådar Dan och hans hustru den gamla fästningen, som numera ligger mitt i ett av landets populäraste turistområden, och funderar kring den lilla idyllens plats mitt i en ond värld:

Så ståtar våldet i sommarens hjärta
Se, det är större och beständigare än vi
Färgar min sång med en svidande svärta
Fängslar mig grymt med sina tunga melodi
Runt mörka och unkna och reglade celler
Måste man mura, den regeln gäller
För att havet är ändlöst och rymderna spänner
Sitt bogsvall av stjärnor runt vår hemlösa färd
Säg är det därför också vi är vänner
Och blommorna doftar så vid din huvudgärd

Att båda denna och Nattvandrare dessutom har försetts med sällsynt smittande melodier gör dem till skivans starkaste kort.

Några andra sånger är skickligt utförda pastischer. Här kan nämnas den religionsavvisande Jag reglar dörrn för varje missionär, det-var-bättre-förr-aren Ack vi och den geniala Lilla Villastad, där en Birger Sjöbergsk melodi försetts med en Sjöberg/Berglund-korsning till text - idyllen strålar vackert och inbjudande som någonsin Lilla Paris, men under ytan bubblar vulkanen:

Se högt driver molnen över Lilla Villastad
Så som bomullstussar
Och rosig och nyter uti sommarsolens bad
Lillan sussar
Mattar och hussar med bullterrier, mops och tax
Går omkring och skvätter
Här ses inga fähundar med brännvinshesa krax
Dra stiletter
Lärkans silverdrillar trilla
Grillar grillar tornedå
Kram och pussar, alla bjussar
På sig själva, tänk ändå
Vad mysigt vi har det här i Lilla Villastad
Vid vår lilla å
/.../
Knäpptysta blir gatorna i Lilla Villastad
När skymningen faller
Vid flimrande skärmar ser vi terror och blodbad
Och kravaller
Vem smyger därute, tyst nu prasslar det igen
Skuggorna dom ruvar
Ja natten är drömmarnas och dom hemlösas vän
Där finns tjuvar
Men sömnen botar allt som hotar
Ser du stjärnan i det blå
Millioner dollar trollar
Dig John Blund som går på tå
Med trollspöt runt husen i vår Lilla Villastad
Vid vår lilla å

Som helhet är Vildmarken ett litet mästerverk som i många år varit sorgligt obskyrt och svårt att få tag på. Tack vare hjältarna på lilla labeln Brus o Knaster finns det numera tillgänglig på en remastrad CD (en del irriterande 80-talsljud är nu mycket mindre irriterande) med lite extra keyboardpålägg här och var (något jag i princip har svårt för, men det fungerar ganska bra). Skivan går också att höra på Spotify, om man har det.

Det gives inga babymoonkapslar utanför kyrkan!

När jag skriver detta har Spiderbox Entertainment släppt tre av Alexandersson/De Geers fyra TV-serier för barn – Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant – på DVD. Vad bättre då än att som denna bloggs första post skriva om den fjärde serien Nils Olof Andersson?

Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer hade som modus operandi att lämna in förslag ”som folk ville ha” till SVT och Filminstitutet, för att sedan när pengarna väl var ett faktum skrota de ursprungliga förslagen och istället göra betydligt egensinnigare saker. N.O.A. hette på förslagsstadiet Noas ark, och skulle innehållit djur, båt och hela faderullan. Under arbetets gång kom dock inriktningen att förändras, och det blev i slutändan en filmatisering av Första Mosebok, utspelande sig i vår tid, och givetvis innehållande en del eldstrider, sång-och-dansnummer samt rabarberkrämsfrosserier. Huruvida det blev en barnserie kan diskuteras.

För att slå an den rätta, bizarra stämningen inleder jag med texten till seriens ledmotiv. Den sjungs av några barnröster på melodi My Way (eller, som Claes Eriksson kallar den, Här slutar allmän väg):

Det var en gång en man
han var som vi
hans liv var smärta
En man som slutligt vann
vår sympati, och sen vårt hjärta
Hans liv var evig strid
hans dag var kamp
emot vår snuva
Hans namn är denna sång
Nils Olof Andersson

Dåså, då kör vi!

År 1987 tittar Gud ner på jorden och blir inte nöjd med vad han ser. Ondska, våld och själviskhet härskar. För att börja om på nytt funderar Gud starkt på att återupprepa syndafloden. Men han tvekar. Därför ger han ett uppdrag till den sista goda människan, fåraherden Nils Olof Andersson (Krister Broberg, som även hade titelrollerna i Kant och Krall). Denne får 120 dagar på sig att fördriva ondskan ur hjärtat på den första människan han möter. Lyckas det så inställer Gud det planerade straffet. Misslyckas det utrotas hela mänskligheten genom en dödlig förkylning.

Denna första människa blir den själviske lyxliraren Gabriel Gofer (en pre-programledare Gert Fylking), vilkens bil Nils Olof råkar cykla in i. Denne Gofer är fåraherdens raka motsats – en storstadsmänniska med aptit på kvinnor, snabba bilar och chips. Han stukar stortån och får hjälp med att ta sig till Roslagstulls Sjukhus. Där finns två äldre patienter som plockar svamp och pratar sprit, samt en sjuksyster (Lisbeth Zachrisson) som dansar showdans och sjunger en barnviseklassiker till svängigt storbandskomp:

Lilla Kalle Kantarell
slog sin lilla syster.
Kalle, kom ska du få smäll,
talar mamma dyster.
Kalle, nyss så käck och stolt
gråter på sin fina kolt.
Stackars Kalle Kantarell
slog sin lilla syster.

(Detta är alltså den – numera rätt sällan sjungna – fjärde versen av Palm/Oterdahls Har du sett herr Kantarell. Den femte versen sjunger man inte heller så ofta i dessa dagar – i den förklarar pappa Kantarell för Lotta Kantarell att ”är du alltid flink som nu,
blir du nog en duktig fru!”)

Medan systern ser över Gabriels tå hittar Nils Olof en naken man som ligger i en korsformad bassäng och säger ”Det gives ingen frälsning utanför kyrkan”. Varför det är med i serien vet jag inte. Förmodligen fanns bassängen på inspelningsplatsen, filmmakarna blev fascinerade och tänkte att ”den där måste vi få med på något sätt”. Sådan bakvänd dramaturgi var ett av Alexandersson/De Geers signum.

Fåraherden följer den omplåstrade Gabriel hem, och blir där bjuden på whiskey och chips. När Nils Olof förklarar att ”Vår Herre har sagt åt mig att iaktta måttlighet med vinet” fnyser den något mer prosaiske Gofer. ”Skippa söndagssnacket Nisse, idag är det måndag, och det är min dag!”. Därefter brister han ut i sång, på melodi Ol’ Man River:

Det är måndag
Ja, det är min dag
En skål med chips i
Ett glas med whiskey
En grogg med is i
Jag tar det easy
Idag

Långsamt låter sig naturbarnet Nils Olof Andersson korrumperas av den syndige storstadsdandyn (inte för inte hänger det också en De Geer-målad pastisch på ”Den döende dandyn” i Gofers lägenhet). Han utvecklar en faiblesse för chips, rabarberkräm, oxfilé och sprit. Uppdraget från Gud glöms alldeles. När en fattig flicka, som drabbats av den dödliga förkylningen, ringer på och tigger så slår han bara igen dörren. Flickan kollapsar, och de två gubbarna från sjukhuset försöker hjälpa henne. En av dem har en flaska Bäska Droppar, på vilken det står att den är ett bra botemedel mot allehanda sjukdomar. Tyvärr är buteljen tom.

(Är det bara jag, eller görs det väldigt lite referenser till Bäska Droppar i dagens barnprogram?)

Nils Olof drabbas av magsår, så pojkarna åker på nytt in till sjukhuset. Där vårdas fåraherden av doktor Isak Borg (Tomas Norström – namnet är givetvis en anspelning på Smultronstället) medan Gofer flirtar med sjuksystern – som visar sig vara doktorns maka! När Borg får syn på sin fru i Gabriels famn mimar han först till en svartsjuk jazzdänga. Sedan drar han sin revolver, och en vild jakt/skottlossning tar sin början (medan ljudbandet spelar Barnatro).

Det hela slutar om inte lyckligt, så i vart fall hoppfullt. Nils Olof minns helt plötsligt sitt uppdrag, så när Borg skjuter ihjäl Gofer erbjuder sig fåraherden att ge den döde vännen sitt fungerande hjärta. Därmed fördrivs ondskan ur Gabriel och mänskligheten är räddad. I en typisk musikalfinal samlas hela ensemblen, och Gud talar till Gabriel genom en vinmugg (eller snarare sjunger, återigen på melodi My Way):

Du måste få människor att gå
med lagom steg på livets väg
och göra gott och inte ont
liksom herr Andersson!

Varefter hela ensemblen klämmer i med avslutande sensmoral:

Att göra gott i stort och smått
och inte ont, har du förstått
ja vi ska bli precis som han
Nils Olof Andersson!

Nils Olofs gravsten pryds med texten ”Här vilar sig Nils Olof Andersson”.

En annan av Alexandersson/De Geers ”staples” är den skämtfria humorn. Figurerna i deras filmer och serier tar sin vardag och sina problem på allra största allvar, medan vi som tittare har betydligt större distans. Det hela blir givetvis än skojigare om man toppar med lite surrealistiska, vansinniga karaktärer. Det gjorde herrarna ofta, men fan vet om inte Nils Olof Andersson är personbästa, ändå. I stort sett ALLA rollfigurerna ger intryck av att vara skvatt galna, men är samtidigt lika fullständigt övertygade om sin egen vettighet. Och slänger man ovanpå detta in scener där Gert Fylking sitter vitsminkad i en rullstol och sjunger ”Vill ni se en stjärna, se på mig!” så… ja, ni fattar.

Som ni säkert också förstått av ovan skrivna så är Nils Olof Andersson en musikal. Eller kanske snarare en musical, då i stort sett alla låtarna är klassiska storbandsörhängen med inte alltid så tonsäker sång från de medverkande. Min personliga favorit är när doktorn och sköterskan genomför en bensparksdans och samtidigt sjunger om djururin och mjäll.

Nils Olof Andersson bräcker dessutom Jesus Christ Superstar i genren "musikal med mest bibelord i". Även om dessa stundtals är milt förvrängda - "Det gives inga babymoonkapslar utanför kyrkan!" eller "Huru mycket mer värd är inte en människa än en bil?", för att ta ett par exempel.

När Nils Olof Andersson ursprungligen sändes 1989 så kunde inte SVT riktigt bestämma sig för om den var gjord för barn eller vuxna. Den sändes därför två gånger varje kväll: en vid 19.00, en vid 23.00. Och det är inte utan att man förstår det, för någon typisk barnserie är den då rakt inte. Men om man bortser från att serien har de i särklass längsta detta-har-hänt-summeringarna i världshistorien (vilket beror på att filmarna inte fick ihop programtiden) så är den en väldigt trevlig, galen bekantskap som stått sig väl med åren. Den har aldrig repriserats och aldrig funnits kommersiellt tillgänglig, så låtom oss hoppas att båda dessa brister snart åtgärdas!