Festlig Musik: Paljett i sängen

Paul Paljett (eller Paul Sahlin som han egentligen heter; han uppges också aldrig ha gillat sitt artistnamn) är en singer/songwriter som alla med viss kännedom om 70-talets dansbandsvärld (d.v.s. Bert Karlssons samlade skivutgivning detta decennium) känner till. Under denna tidsperiod gav han ut 3 skivor hos Skaramagnaten, och sedan har det blivit ytterligare 5.

Paljetts låtar kännetecknas av extremt catchy melodier och en hel del tämligen besynnerliga texter. Ett klassiskt exempel är Balla Singoalla, utgiven på singel 1975*.


Jag ville komma bort
se mig om
träffa flickor och få dricka rom

Jag tog gitarren med
Italiens land
lockade med sin varma strand

Vi dansa ho-la-la
Bogaloo
Och min svarta tjej var jättego

Ja, det var livat, glatt och trevligt
där vi dansa fram min brud och jag
Ja, det var livat, glatt och trevligt
där vi dansade hon och jag

Åh, alla balla Singoalla
pallar du för kärleken från lilla mig?
Kalla kalla handen vill jag
inte ha från dig
nej nej, du gillar väl mig?

En annan favorit är tändare-i-luften-We-Are-The-World-style-dängan Tom & Helen**:


Där går en kvinna, där går en man
och dom älskar bara varann
Tom och Helen är deras namn

Barn av en värld så långt ifrån fred
Har dom slutit sin kärleksed
Tom och Helen vill aldrig komma på sned

/.../

Kom, ropar Tom, jag älskar dig!
Vill du gifta dig med mig?
Tom och Helen ska aldrig säga nej

Allt dom vill ha är friheten
som för livet blir en vän
Tom och Helen upplever kärleken

Tämligen klyschigt och pekoralt? Jovisst. Men samtidigt gör dessa rader, i sin naiva enkelhet, mig märkligt berörd och gladd.



Nåväl, den text vi idag ska beskåda närmare är från Pauls första platta utan "Paljett", nämligen skivan Passar galoscherna? från 1980.

Smaka på titeln. Passar galoscherna?. Betänk sedan årtalet. Vi snackar ett Sverige där punkrörelsen är det hippaste hippa för smalt kulturfolk/finniga tonåringar. Dessa tillhörde förmodligen inte...nej, stryk "förmodligen", dessa tillhörde verkligen INTE Paul Palj...förlåt, Sahlin. Han lyssnade nog istället betydligt mer på Svenne Banan-versionen av punken: Magnus Uggla (låt vara att Uggla hade en humor som många punkband knappt sett på vykort - lika stenhård som Ebba Grön, Tuppjukk och Tatuerade Snutkukar blev han aldrig).

Detta bevisas tydligt av att Paul (som artistnamnet nu alltså löd) med denna skiva blev först i Sverige med att mixa dansbandssötma med let's go ner på stan-estetik. Blandningen är lika nyskapande sanslös som den är svårköpt.

Främst demonstreras detta i skivans andra spår - Hur var hon i sängen?. Texten går så här:

Senast igår kväll så satt jag på våran pub
jag drack en starkbira och käka min vanliga krubb (sic!)
och snacket gick som vanligt om vem man hade varit med
om hon vart barnförbjuden eller simpel, billig matiné-eh-eh! (simpel billig matiné-eh-eh!)

(Redan här har Paul gått längre än Uggla, som i "Varning på stan" på sin höjd refererade till kvinnor som "biffar" och "lik" - inte heller det så värst smickrande, men utan antydningar om simpelhet/billighet. Och fortsättningen är inte vackrare:)

Det hade kommit en ny till stan (na-na-na-na-na-naaa)
och Göran hade redan varit där!
Det var häromdan (na-na-na-na-na-na-na-na-naaaa)
det var häromdan (na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-naaaaaaaaa!)

Hur var hon i sängen? (Som ett litet vilddjur!)
Haja hon refrängen? (Som ett litet vilddjur!)
Var hon allright eller var hon skraj?

Jobba hon bra? (Hon glömde ingenting precis!)
Vare som det ska? (Vill ni ha mer bevis?)
Låter som en höjdare! Har man nån chans?

(Här följer sedan ett instrumentalt stick, som låter EXAKT som det i Varning på stan. Minus saxofon.)

På kvällen dök hon upp, och problemet blev lika med noll
Hon var redan fit for fight, och jag hade bara spelat min roll
Sen drog vi hem till mig, jag tror klockan var två när vi stack
men utanför min port så sa hon: vi ses imorgon, hej och tack-huh! (Ses imorgon, hej och tack-huh!)

Hon drar, hon drar, stackars lilla tjej (na-na-na-na-na-na-na)
Hon måste va kär i lilla, lilla mig
Vilken skum grej (na-na-na-na-na-na-na)
Vilken skum grej (na-na-na-na-na-na-na-na-naaaaaaa!)

(Varför Paul automatiskt drar slutsatsen att en tjej som överger honom utanför hemmet per automatik är kär i honom, ja, det vet inte jag. Kanhända är han ironisk. Men fan, detta var 1980. På den tiden var man inte ironisk. Särskilt inte om man var artist på Marianne Records. Nåväl, det var en refräng till också:)

Hur var hon i sängen? (Ingenting att klaga på!)
Fatta hon poängen? (Bara till att sätta på!)
Verkar vara grönt ända inpå!

Levde hon ut? (Man kan inte klaga!)
Då var det lite krut? (Inget för dom svaga!)
Kommer hon ikväll - skön och sensuell?

Vaaaa, vaaaa - va hon bra?

Såna låttexter gör dom inte numer. Och det ska vi väl kanske vara glada för. Men samtidigt - det är ju roligare att Paul gör det här än att han INTE gör det! Även om, som sagt, trovärdigheten när den f.d. dansbandsmjukisen och blivande begravningsentreprenören sjunger dessa rader är...begränsad.



Passar galoscherna? har åtminstone en likhet med Beatles Sardjentpepper
-platta***: den öppnar med två konceptuella spår, för att sedan överge det påbörjade konceptbygget och bli en "vanlig" skiva. Öppningsspåret här är den synnerligen StrixQ-influerade D.J. (ska alltså utläsas Disc. Jockey. Hmm). Efter dessa två Uggla-utflykter återgår Paul till sin gamla välkända stil****, även om den kryddas med diverse discobeats. De tyngre Uggla-influenserna återkommer sedan endast i ett spår, Taxi, en sång om hur frustrerande det är när man får med sig en brud från discot, men inte får tag på en droska ("Taxi taxi - du retsamma kråka!").

*så gott som alltid spelad på numera insomnade Klubb Sunkit i Stockholm
**framfördes även av Claes Malmberg i ett avsnitt av Så Ska Det Låta för några år sen. Han hade inte jättekoll på texten, men publiken tjöt av skratt ändå (eller kanske just DÄRFÖR!?)
***min egen stavning. Givetvis en hyllning till KSMB.
****en av låtarna heter Rainbowsky. Jag vet fortfarande inte om det är ett polskt namn eller en regnbågshimmel.

Ingen rör mig längre, vad ska jag med hud?

Bakgrund: 2010 släppte Humla Kulturförening en platta med Charlie Engstrand Sommar, "Kärlek på svenska". Som stort Charlie-fan bad jag om att få bidra med pressmaterial och en text till skivhäftet. Humla tyckte att det var en bra idé. Vi diskuterade dock aldrig riktigt längd och format; jag tänkte mig nån sorts Håkan Lahger/Lennart Persson-liner notes och gjorde därför en lång intervju med Charlie, som blev grunden för en första textversion. När den levererats fick jag veta att jag bara hade en bookletsida till mitt förfogande. Texten kortades därför ordentligt till häftet, och jag blev väldigt nöjd med den. Här har ni dock den ursprungliga, långa texten. Mycket nöje!



”Kult” är en av vår tids mest missbrukade etiketter. Den sätts alltför lättvindligt på allt från filmer som spelat in miljonbelopp, till artister som skiljer sig en smula från hitlistepopen men ändå säljer skivor som smör i Sahara. Men inget av detta är kult. En kultartist, till exempel, är en vars musik långsamt får fler och fler lyssnare. Han/hon blir dock aldrig känd för den riktigt stora massan, men de som lyssnar gör det intensivt.

Det är med detta i bakhuvudet som stämpeln ”kult” kan sättas på Charlie Engstrand. Både som soloartist och som medlem i Västerbrokören har hans musik satt starka känslor i rörelse för det begränsade antal som hört den. Ljudfiler har spridits över nätet bland entusiasterna. De kan koppla perioder i sitt liv till enskilda Charlie-sånger. Etablerade artister som Stefan Sundström, Laleh och Stina Berge har spelat in Charlies låtar. På skivan du just håller i dina händer medverkar lika tunga namn som Toni Holgersson och Nina Ramsby.

Men vem är då mannen bakom kultstämpeln?

Charlie Engstrand föddes 1951 på Stockholms Allmänna BB, och kom att växa upp i innerstaden. Sin första låt skrev han i sjuårsåldern.

– Min mamma städade på en privatskola, och ibland fick jag följa med henne till jobbet. Så medan hon städade lånade jag deras piano och klinkade ihop min första komposition. En instrumental grej.

Efter detta blev det inte så mycket mer musicerat – i stället bestämde sig sjuåringen för att bli konstnär och började måla. Något han fortfarande gör, då och då.

Det var först i sena tonåren som Charlie på allvar började syssla med musik. Under gymnasietiden blev han kompis med parallellklassaren Micke Odelfelt, som i sin tur kände en kille som hette Gunnar Andersson, GA kallad. Dessa tre startade snart bandet Mästerkatten, som senare skulle få namnet Tre Gubbar Klyftig. Musiken drog åt progg- och vishållet, och inspiration hämtades från bland annat Bob Dylan, Captain Beefheart, och Buffy Sainte-Marie. Men också från svenska artister som Alf Hambe, och Lillebror Söderlundhs tonsättningar av Nils Ferlin.

Trions musicerande kom att gå i vågor under årens lopp. På grund av arbete och familj flyttade Charlie runt mycket i Sverige och jobbade med diverse olika saker. Periodvis har han bott på så vitt skilda ställen som Umeå, Älmhult och Järna, och arbetat på bibliotek, som skuggspelare (på legendariska Pygméteatern) och som tillverkare av instrument för funktionshindrade.

I slutet av 80-talet bestämde sig dock Tre Gubbar Klyftig för att intensifiera sin verksamhet. Charlie bosatte sig i Delsbo, där GA redan bodde, och har sedan blivit kvar där.

Den gamla trion kom att utökas med ytterligare några musiker, och denna nya konstellation fick namnet Västerbrokören - en orkester som kom att vidareutveckla den brokighet som Tre Gubbar Klyftig haft redan på 60-talet. Här samsades bongotrummor med elgitarrer, flöjter med pianon, skrän och stomp med stillhet och eftertanke. Texterna pendlade mellan vansinniga absurdismer, ömsinta poem och konkreta historier – inte sällan allt detta på en och samma gång. Man skapade sig ett fullständigt eget uttryck och en liten, men hängiven, publik. Låtarna var främst skrivna av GA, men det framfördes också notabla Engstrand-alster som Dubbelmördaren och En näve näring.

Runt millennieskiftet började Charlie dock ledsna en smula.

– Jag tyckte att det blev lite för skråligt. Jag tröttnade på att stå och skrika mig hes på scen. De andra var inne på det tuffa och ösiga; jag ville göra något stillsammare.

Det var också vad Charlie kom att göra på soloalbumen Vita Vingar (1999) och Duvbrev och flaskpost (2003). På dessa skivor dominerar det stilla vemodet; bitterljuva texter om kärlek, sorg och misslyckanden möter mollstämda melodier med trolska harmonier. Det låter ofta som folkvisa, men alltid med en säregen personlig prägel.



Låtskrivandet är – för Charlie som för många andra – inte en upprepad procedur som lätt låter sig förklaras.

– Det är väldigt olika. Oftast så kommer jag på något melodiskt, några intressanta ackordföljder som blir en melodi. Ibland hör jag direkt vad den där melodin handlar om, det dyker upp någon textrad i huvet, och så jobbar jag vidare utifrån det.

I Charlies visor möts ofta det konkreta och det abstrakta.

– Det kan vara kul att göra en självklar låt, där man lätt fattar vad den handlar om. Men ofta vill jag röra mig i ett gränsland mellan det jag förstår och inte förstår. När jag sitter och skriver kanske det plötsligt bara dyker upp en fras – ”den måste vara med i den här låten!”. Och sen, när låten nästan är färdig, så har jag ingen aning om vad den handlar om. Då kan det vara något enstaka ord eller en rad som får det hela att falla på plats. Det är lite magiskt, det där. Vissa sånger förstår jag inte alls när jag just har skrivit dem, men 20 år senare står det helt plötsligt glasklart!

Det är mycket vemod i de Engstrandska sångerna. Men Charlie är egentligen ingen dyster person . Det sorgsna är bara en sida av många – han ser sig själv som ”en glad skit i en sorgsen själ”.

– Jag har alltid gillat det vackert vemodiga. Men det ska ändå finnas ett ljus mellan raderna. Det är ju ofta där som det viktigaste finns i en text; mellan raderna. Och jag har gjort en del roliga sånger också.

De tidigare skivorna gjordes med låg budget och släpptes under tämligen blygsamma förhållanden. Men sedan dess har ett av Charlies största fans, Stefan Sundström, hunnit med att tolka både En timme till, Haren och En näve näring på skiva, något som lett till att fler fått upp ögonen för vispoeten i Delsbo. På den här plattan medverkar många av vis-Sveriges absolut främsta musiker. Alla som jobbat med den har gjort det gratis – bara för att de gillar Charlies musik.

Varför gör man då det? På den frågan finns det givetvis lika många svar som det finns diggare, men Toni Holgerssons svar är ett som många förmodligen skriver under på:

”Det kan vara lätt att tänka att det är sånger som tillhör en annan tid, men det är sånger bortom tid."

(Nedan ett par klipp för er som vill höra Charlies sångar. Kärlek på svenska går att köpa på ETCs webbshop.)

Festlig Film: En vandring i solen (1978)

År 2004 hörde jag musikern Alf Håkan Åkessons debutplatta Augustibrev (utgiven av jättebolaget EMI). Jag blev helt knockad, och övertygad om att jag här hörde ett av det framtida pop-Sveriges största namn. Snabbfästande melodier, avskalade, kärnfulla texter och svängiga arrangemang - lättillgängligt men ändå långt ifrån banalt. De professionella kritikerna höll med, och pratade om "den nye Jakob Hellman" och liknande. Men Alf slog aldrig igenom hos den stora massan. Han gav nyligen ut sitt fjärde album, nu på egen label. När jag pratade med honom om skivan berättade han att det kanske inte blir några fler, "för det är så svårt att få det att gå ihop".

Tre år efter mitt första möte med Alf hörde jag Säkert!s första skiva. Återigen blev jag knockad. Men den här gången gjorde jag istället analysen att det inte skulle slå stort. Det var ju alldeles för smalt och skruvat. Om en artist med ett så pass brett och samtidigt speciellt anslag som Alf inte lyckades brejka borde det här ha ännu mindre chans, resonerade jag.

Jag fick fel. Alla - från hårdrockare via syntblippare till nylonsträngsentusiaster - föll handlöst för Säkert!-plattan. Snart gick det inte att se en konsert med dom utan att ALLA sjöng med i ALLA texter (ett fenomen värt en bloggpost i sig någon gång, någonstans, någon vår).

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill illustrera att en kulturprodukt som har "allting för sig" (saker som ett eget uttryck, en konstnärlig styrka och en uppskattande kritikerkår) lika väl kan bli en klassiker som ett bortglömt guldkorn, och det är långt ifrån alltid lätt att förklara varför det blev just så.



Filmen En vandring i solen är, i min mening, en av de bästa svenska sådana. Den blev också en succé vid sin premiär 1978 - bra recensioner och 400.000 besökare på bio - men har sedan dess fallit i sorglig glömska. Här är det verkligen svårt att förstå varför det hände. Kanske är det så att man måste ha varit en olyckligt förälskad Stockholmsman som drivit runt på Odengatan i novemberregn för att uppskatta den här filmen. Kanske måste man ha känt att det inte skulle vara helt fel att åka ner till Cypern och vandra sig stark, iförd en på tok för varm duffelrock. Men det tvivlar jag starkt på.

Den deprimerade vandraren är medelålders sportjournalisten Tore Andersson (Gösta Ekman) som alltså flyr sin misslyckade kärlek och ett ruggigt väder för att återhämta sig på Cypern. Till en början går det inte så bra. Han dricker på tok för mycket, förolämpar den norska resevärdinnan Marion (Inger Lise Rypdal) och hamnar på ett lokalt dårhus. Efter några dagar återvänder han till civilisationen, nykter och fast besluten att bli en hel människa igen. Han börjar vandra fram och tillbaka längs Presidentavenyn, och finner några äldre damer som han blir vän med. Så småningom träffar han återigen Marion, och de upptäcker snart att de är alldeles för lika för att inte vara förälskade i varandra.

I sin desperata önskan att innehålla djup krånglar många filmer till det alldeles i onödan. Sådana problem har inte En vandring i solen. Den är istället tämligen enkel och rak på sak. Men i det där enkla finns djupet. Utan överdrivna gester eller narcissistisk självömkan så förstår vi hur illa Tore Andersson mår. Där hjälper såklart Gösta Ekman till en hel del. Ingen kan betvivla hans kvaliteter som komiker, men finns det någon rättvisa i världen måste han också bli ihågkommen som den store dramatiske skådespelare han är.

Förutom Gösta är filmens största tillgång dess vansinnigt härliga dialog, en blandning av det vi säger och det vi kanske vill säga; stundtals realistisk, stundtals surrealistisk, samt dess vansinnigt härliga tanttrio. Denna består av nyligen bortgångna Sif Ruud (Guldbaggebelönad för rollen), Irma Christenson och Margareta Krook. Sällan har svenska damer skidrats med sådan kärlek som här.



En vandring i solen är ingalunda ett rent drama, men knappast heller någon komedi. Den slänger sig mellan crazy och dödligt allvar med en förbluffande säkerhet, utan att humorn någon gång känns "sökt".

Som helhet är detta en film som ligger någonstans mellan en film av Roy Andersson, en sång av Lars Winnerbäck, en dialog av Peter Dalle och något ur en dagstidning. Det är enkelt samtidigt som det är komplicerat, och det berör djupt. Förhoppningsvis kommer den med tiden få ett ökat anseende och en större publik.

Förresten, sa jag att den är baserad på en bok av Stig "Slas" Claesson?

Festlig Film: Kärlek 1-1000 (1967)

Nu blir det porr! Eller vad man ska kalla det. Filmen Kärlek 1-1000 påstods i samtida (1967) reklamblad inte bara vara "Sveriges första porrfilm", utan även en "pornografisk komedi". Jag skulle vilja hävda att sanningen ligger någonstans däremellan. Kärlek 1-1000 är förmodligen världens första porrkomedi HELT utan porr. Och humor.

Filmen handlar om 4 fattiglappar som driver nåt slags verkstad. En dag går en av dem (Per Olof Eriksson) för att handla hundkex. Då blir han upplockad av en snygg tjej (Helena Reuterblad) som släpar med honom till nåt slags överklassparty, där han med rullskridskor på fötterna får jaga en dam med bar överkropp. För besväret får han 1000 spänn. Glad i hågen hänger han upp en skylt om semester på verkstadens dörr, och går och hyr sig en frack. Varför då? Jo, för att han överallt ser posters på män med frack och hör röster som säger:

"Man blir fräck i frack!"
"Inget pack bär frack"
"Inget snack - bara frack!"
och
"Det säger smack när hon kysser er frack".

Expediten i frackaffären visar sig vara en skyltdocka (!). Trots detta förklarar han att det är brukligt att man har "ett par skor i lack till en välsydd frack", något killen har väldigt roligt åt. Hans kompisar är dock inte glada över att han satt upp skylten om semester, och en vild, psykotronisk jakt tar sin början. Under jakten hamnar de bland annat i Köpenhamn, på strippklubb, i folks sovrum, och en av grabbarna rider på en häst.

Sen är det dags för filmens stora "final". Det smått irriterande med denna är att den inträffar efter 40 minuter, och i sig tar en hel timme! Nåväl. Killen fixar in sina kompisar på överklassparty. Det sups hårt. Brudar strippar. En tjej visar att kvinnor har erogena zoner. Folk blir nedslagna. Halvar Björk är full. Det hela avslutas med att grabbgänget och den snygga tjejen kör en sång&dans-grej om gentlemannatjuvar. Sen blir det fyrverkerier, och spektaklet är över.

Denna märkliga filmfågel kom sig av att bokförläggaren Bengt Forsberg tjänat duktigt med pengar på att ge ut pornografisk litteratur i en serie som hette Kärlek 1-4. Nu ville han göra film. En av novellförfattarna skrev därför ihop ett synops som "lämnade stort utrymme för improvisation" (citat Svensk Filmografi), och Ingmar Bergmans lärling Lennart Olsson tog sig an regin.

Om någon tycker att handlingsbeskrivningen ovan låter konfunderande, så är det ingenting mot vad filmen i sig är. Tydligen hade man väntat sig att Kärlek 1-1000 skulle sälja enbart p.g.a. folks intresse för pornografi. Det funkade inte. Filmen leker med det surrealistiska och man anar influenser från både Fellini och Dali, men mest sitter man och undrar hur faan de tänkte när de tramsade ihop hela rasket . Pidde Andersson utnämnde den här filmen till Sveriges näst konstigaste någonsin, efter (såklart) Sound of Näverlur (Torbjörn Lindkvist, 1970) och jag är fan tamme beredd att hålla med honom. Jag vet inte om det beror på bristen på manus, eller bristen på kvalitet i (de till antalet uppenbarligen rätt vidlyftiga) improvisationerna, för sällan har man sett så många försök att skapa lustigheter utan att lyckas ALLS. Det bästa i hela rullen är grabbarnas partyanthem:

Aj aj aj
nu ska vi på partaj
hej hej hej hej
och ta oss varsin tjej!

Den kan ni köra på nästa firmafest. Filmen finns tillgänglig på DVD via Klubb Super 8.

Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar

En mig närstående person envisas med att inte fira Mors/Fars Dag, enär han anser det vara "en krämarhögtid". Till skillnad från julen, påsken, midsommar och alla andra högtider, uppenbarligen.

Ja, jag vet. Det går givetvis att hävda att julen och påsken är gamla kristna högtider och att sådant som Mors/Fars Dag bara är just krämarkalas, men man kan ju också välja att INTE kommersa loss och bara ha det lite trevligt med mödrar och fäder i ens direkta närhet. I bästa fall kan det ju påminna en om att det här med att visa sina nära och kära extra uppskattning är något man bör göra oftare än 1 eller 2 dagar om året.

Vadan denna smått krystade, kvasi-sosse-som-försöker-vara-hippie-men-inte-lyckas-diskussion? Jo, givetvis därför att dagen som idag är Kanelbullens dito. En kommersiell högtid som tillhör de trevligare. Den ger människor skäl att:

1. Äta många kanelbullar - ett av de bakverk som är "godare än mat".
2. Baka dessa bullar själva - nybakta, varma bullar med kall mjölk därtill - jojo!
3. Bli lite snällare - det blir man ju som bekant av kanelbullar.
4. Lyssna på den här sången:



PS: I nya boken om Tårtan nämner Carl Johan De Geer att bagerinäringen blomstrar i kristider; att folk hellre lägger sina sista slantar på ett bakverk än på fisk. Inte utan att man förstår folk. DS.