”Kult” är en av vår tids mest missbrukade etiketter. Den sätts alltför lättvindligt på allt från filmer som spelat in miljonbelopp, till artister som skiljer sig en smula från hitlistepopen men ändå säljer skivor som smör i Sahara. Men inget av detta är kult. En kultartist, till exempel, är en vars musik långsamt får fler och fler lyssnare. Han/hon blir dock aldrig känd för den riktigt stora massan, men de som lyssnar gör det intensivt.
Det är med detta i bakhuvudet som stämpeln ”kult” kan sättas på Charlie Engstrand. Både som soloartist och som medlem i Västerbrokören har hans musik satt starka känslor i rörelse för det begränsade antal som hört den. Ljudfiler har spridits över nätet bland entusiasterna. De kan koppla perioder i sitt liv till enskilda Charlie-sånger. Etablerade artister som Stefan Sundström, Laleh och Stina Berge har spelat in Charlies låtar. På skivan du just håller i dina händer medverkar lika tunga namn som Toni Holgersson och Nina Ramsby.
Men vem är då mannen bakom kultstämpeln?
Charlie Engstrand föddes 1951 på Stockholms Allmänna BB, och kom att växa upp i innerstaden. Sin första låt skrev han i sjuårsåldern.
– Min mamma städade på en privatskola, och ibland fick jag följa med henne till jobbet. Så medan hon städade lånade jag deras piano och klinkade ihop min första komposition. En instrumental grej.
Efter detta blev det inte så mycket mer musicerat – i stället bestämde sig sjuåringen för att bli konstnär och började måla. Något han fortfarande gör, då och då.
Det var först i sena tonåren som Charlie på allvar började syssla med musik. Under gymnasietiden blev han kompis med parallellklassaren Micke Odelfelt, som i sin tur kände en kille som hette Gunnar Andersson, GA kallad. Dessa tre startade snart bandet Mästerkatten, som senare skulle få namnet Tre Gubbar Klyftig. Musiken drog åt progg- och vishållet, och inspiration hämtades från bland annat Bob Dylan, Captain Beefheart, och Buffy Sainte-Marie. Men också från svenska artister som Alf Hambe, och Lillebror Söderlundhs tonsättningar av Nils Ferlin.
Trions musicerande kom att gå i vågor under årens lopp. På grund av arbete och familj flyttade Charlie runt mycket i Sverige och jobbade med diverse olika saker. Periodvis har han bott på så vitt skilda ställen som Umeå, Älmhult och Järna, och arbetat på bibliotek, som skuggspelare (på legendariska Pygméteatern) och som tillverkare av instrument för funktionshindrade.
I slutet av 80-talet bestämde sig dock Tre Gubbar Klyftig för att intensifiera sin verksamhet. Charlie bosatte sig i Delsbo, där GA redan bodde, och har sedan blivit kvar där.
Den gamla trion kom att utökas med ytterligare några musiker, och denna nya konstellation fick namnet Västerbrokören - en orkester som kom att vidareutveckla den brokighet som Tre Gubbar Klyftig haft redan på 60-talet. Här samsades bongotrummor med elgitarrer, flöjter med pianon, skrän och stomp med stillhet och eftertanke. Texterna pendlade mellan vansinniga absurdismer, ömsinta poem och konkreta historier – inte sällan allt detta på en och samma gång. Man skapade sig ett fullständigt eget uttryck och en liten, men hängiven, publik. Låtarna var främst skrivna av GA, men det framfördes också notabla Engstrand-alster som Dubbelmördaren och En näve näring.
Runt millennieskiftet började Charlie dock ledsna en smula.
– Jag tyckte att det blev lite för skråligt. Jag tröttnade på att stå och skrika mig hes på scen. De andra var inne på det tuffa och ösiga; jag ville göra något stillsammare.
Det var också vad Charlie kom att göra på soloalbumen Vita Vingar (1999) och Duvbrev och flaskpost (2003). På dessa skivor dominerar det stilla vemodet; bitterljuva texter om kärlek, sorg och misslyckanden möter mollstämda melodier med trolska harmonier. Det låter ofta som folkvisa, men alltid med en säregen personlig prägel.
Låtskrivandet är – för Charlie som för många andra – inte en upprepad procedur som lätt låter sig förklaras.
– Det är väldigt olika. Oftast så kommer jag på något melodiskt, några intressanta ackordföljder som blir en melodi. Ibland hör jag direkt vad den där melodin handlar om, det dyker upp någon textrad i huvet, och så jobbar jag vidare utifrån det.
I Charlies visor möts ofta det konkreta och det abstrakta.
– Det kan vara kul att göra en självklar låt, där man lätt fattar vad den handlar om. Men ofta vill jag röra mig i ett gränsland mellan det jag förstår och inte förstår. När jag sitter och skriver kanske det plötsligt bara dyker upp en fras – ”den måste vara med i den här låten!”. Och sen, när låten nästan är färdig, så har jag ingen aning om vad den handlar om. Då kan det vara något enstaka ord eller en rad som får det hela att falla på plats. Det är lite magiskt, det där. Vissa sånger förstår jag inte alls när jag just har skrivit dem, men 20 år senare står det helt plötsligt glasklart!
Det är mycket vemod i de Engstrandska sångerna. Men Charlie är egentligen ingen dyster person . Det sorgsna är bara en sida av många – han ser sig själv som ”en glad skit i en sorgsen själ”.
– Jag har alltid gillat det vackert vemodiga. Men det ska ändå finnas ett ljus mellan raderna. Det är ju ofta där som det viktigaste finns i en text; mellan raderna. Och jag har gjort en del roliga sånger också.
De tidigare skivorna gjordes med låg budget och släpptes under tämligen blygsamma förhållanden. Men sedan dess har ett av Charlies största fans, Stefan Sundström, hunnit med att tolka både En timme till, Haren och En näve näring på skiva, något som lett till att fler fått upp ögonen för vispoeten i Delsbo. På den här plattan medverkar många av vis-Sveriges absolut främsta musiker. Alla som jobbat med den har gjort det gratis – bara för att de gillar Charlies musik.
Varför gör man då det? På den frågan finns det givetvis lika många svar som det finns diggare, men Toni Holgerssons svar är ett som många förmodligen skriver under på:
”Det kan vara lätt att tänka att det är sånger som tillhör en annan tid, men det är sånger bortom tid."
(Nedan ett par klipp för er som vill höra Charlies sångar. Kärlek på svenska går att köpa på ETCs webbshop.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar