lördag 5 november 2011

Pegasos Ryttare



Nyligen hörde jag den gamla dängan Those were the days. Ni vet, den där med refrängtexten:

Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance for ever and a day
We'd live the life we choose
We'd fight and never loose
For we were young, and sure to have our way


När mina föräldrar hör den här sången brukar de bli sentimentala och reflektera över sanningen i den och vart de hamnat sen de fyllde 20. Själv, ung och snart trettio, blir jag också lite sentimental (det känns redan rätt länge sen jag var 20), men det där med att gå sin egen väg är inte något som jag inte känner något dåligt samvete för. Säga vad man vill om mig, men hittills har jag väldigt mycket gått min egen väg i livet. Vilket haft både för- och nackdelar. Som barn gav jag blanka fan i vad man skulle gilla/tycka och inte gilla/tycka, och blev därmed rätt mobbad under några år. Jag tog mig ur det bra, och fick genom det med mig en förkärlek för såna som just går sin egen väg, även om omgivningen skakar på sina huvuden.

En sådan person är tvivelsutan Ove Johnsson från Sölvesborg. Men där jag bara var mobbad och utanför några år som barn har Ove varit det hela sitt liv. Han har inte haft det lätt.



Född 1935 på Listerlandet drabbades Ove tidigt av barnförlamning, något som ledde till hån och mobbning från klasskamraterna. Den lille gossen hade dock ett mycket gott läshuvud, tyvärr gjorde fattigdomen att han inte kunde läsa vidare efter folkskolan. Det blev istället diverse ströjobb, men den unge mannen kände snart att han inte passade in någonstans. Han blev folkskygg och sjönk in i djupa depressioner.

Men så småningom måste Sölvesborgs-särlingen gjort som en vän till mig brukar göra när folk runtomkring skakar på huvudet och är obefogat oförskämda: skakat på huvudet själv, sagt "fuck 'em" och fortsatt på den inslagna, egna vägen. I tidig ålder förtidspensionerades Ove p.g.a. sin sjukdom, och sedan dess har han utvecklat sin språkbegåvning. Det har blivit ett flertal diktsamlingar och böcker. Han har också blivit prästvigd (dock inte inom Svenska Kyrkan) samt, p.g.a. sina heltäckande kunskaper om Svenska Akademien, blivit stående gäst på densammas högtidssammankomst. På senare år har han också uppträtt som stå-upp-komiker.

Under 90-talet gjorde Ove ett antal sommarprogram för Sölvesborgs lokalradio. Dessa spelades in av lokal entusiast och har sedan spridits i vissa kretsar. I programmen berättar Ove underhållande (även om humorn ibland är omedveten) om sina passioner i livet, all den spott och spe han fått utstå, sina åsikter om de ur-leda aspekterna av tiden, samt läser en del av sina dikter.

Höjdpunkten är dock berättelsen om ordenssällskapet Pegasos Ryttares tillkomst och verksamhet. Detta parti följer här, avskrivet av undertecknad.

Ja, mina kära lyssnare, jag utgår ifrån att ni sitter kvar. Jag kommer nämligen med ett mycket intressant avslöjande nu. Jag ska avslöja att jag är ordensgalen, och nu har det tänt till riktigt ordentligt. Jag gick i många år och trodde möjligen att man kunde få kallelse till ledamotskap i någon orden, men se det lags inte. Jag var väl inte fin, och hade inte tillräckligt hög position i samhället.

Nåväl, själv är bäste dräng. I början av detta år tog jag initiativet till bildandet av den kulturella orden Pegasos Ryttare, och den slog verkligen väl ut. Vad gäller erbjudande om ledamotskap i denna orden har det hittills bara gjorts fullträffar. I skrivande stund har vi avhållit åtta sammankomster.

Vänta er inte att jag kommer avslöja några hemligheter här - nej oh nej, vi bröder är edsvurna! Vår ritual är hemlig, ty så fungerar det inom ordnar, mina kära vänner. Vad jag här kommer att avslöja är bara sådant som enligt bestämmelserna får ges offentlighet.

Vår ordenssal har vi på övre våningen i Sölvesborgs järnvägsstation. Det ska stationschefen Benny Johansson ha en jätte-eloge för. Salen omvandlar vi till vårt heliga stall, och vi är alltid väldigt angelägna om att efter våra sammankomster återställa salen i sitt ursprungliga skick. Vi vill nämligen komma tillbaka igen.



Vår ritual är som sagt hemlig, så där är det stopp, mina kära lyssnare. Men jag berättar gärna gärna om ledamöterna. Ni skulle bara skåda vår högvördige president, tågmästaren Karsten Klinteberg från Malmö*. När han sitter där i full ornat och slår klubban i bordet, då är han i sitt esse. Men lita på att också vi medbröder trivs. En herrans nåd är det att kvinnor är portförbjudna i vår orden, det är de ju alltid i ordnar av brödrakaraktär. I annat fall hade vi fått det väldigt jobbigt med kvinnotjusaren Karsten Klinteberg.

Jag och Karsten har jobbat mycket med vår orden. Inte så lite av ritual och stadgar har tillkommit under resor över ett vredgat hav till det östtyska Rügen, som vi båda älskar mycket. Alltså har vi inte bara suttit och druckit öl på färjan, även om det i sanningens namn HAR förekommit. Men vi är ju inte mer än människor, även om man är både prost och tågbefälhavare.

Själv innehar jag det ständiga sekreterarskapet med allt vad det innebär av skriverier och samordning. I likhet med Svenska Akademien behöver jag i sanning en handsekreterare. Han skall snart tillsättas. Men nu ska jag tala tyst om mig själv.

Vår lille näpne kansler Martin Berg har bara 19 vårar på sin krumma nacke. En duktig gosse, sin unga ålder till trots. Kan nämna att vi har inte mindre än 4 mycket unga killar involverade i vår orden. Jag glömmer aldrig när jag först tillfrågade Sölvesborgs-kändisen, nu 19-årige Hampus Brynolf, på allas vårt Café Kontinental. Han hakade på ögonblickligen, och ordnade sedan in ledamöterna Martin Berg samt vår nuvarande, högt värderade stallväktare, Henrik Lysell från Ogesund.

Jag glömde visst att tala om att Hampus numera bekläder Vice Ceremonimästare-ämbetet, med den äran. I ordens första skede var han stallväktare, det ämbetet överlämnade han sedan till Henrik Lysell, vilken inte släpper en jävel över bron vad gäller omutligt väktarskap. Akten eder för hans svärd, jag säger inte mer.



Vi har en operasångare i vår orden, den inte helt okände Rolf Nilsson. Han är Ceremonimästare, och ni skulle bara se med vilken selighet** han anför sin ceremonistav. Där gjorde vi ett gott val. Vad sedan gäller vår eftersitsunderhållning står vi aldrig handfallna. Vi ber bara broder Rolf häva upp sin stämma. Ni skulle bara höra honom sjunga Birger Sjöberg, Bellman, Taube eller Ferlin. Det brukar bli sprickor i bjälklaget på Sölvesborgs järnvägsstation när han tar ton.

Vi har en härlig broder i antikhandlaren, möbelsnickaren med mera med mera, Jeppe Jeppsson från Ysam. Han är vår Räntmästare och placeringsmässigt sett sitter han mycket nära mig vid vårt sekretessbelagda bord. Jeppe är en oerhört försynt och fin kille. När jag får det jobbigt i mitt liv och får problem - självförvållade sådana, oftast, därför att jag har så kort stubin - då vänder jag mig alltid till Jeppe. Jag ser på honom som min kurator, själasörjare. Själasörjare? Ja, även gamla hedersprostar behöver själavård, och i synnerhet undertecknad.

De två senast intagna bröderna, sjöbefälet Stefan Olofsson och läraren Bo Olsson, är båda, hur underligt det än låter, från Edenryd***. Vi har bara haft glädje av dem. En villigare broder än Stefan ska det letas efter. Jag träffade honom en dag utanför järnvägsstationen i Sölvesborg, och jag hade inte sett honom på halvårsvis. Jag frågade om han ville komma med i vår orden, och pekade på den dörr som leder till vår ordenslokal på stationen. Bums tackade Stefan ja. Vilken positiv och fin kille, men så har också Stefan känt Hatt-Oven**** i åratal, och tydligen har han stort förtroende för honom.

Efter invigningen berättade Stefan att han aldrig varit med om ett finare tillfälle i sitt 48-åriga liv. Det var väl en fin reklam för vår orden!

Gymnasieläraren och Sölvesborgs närradiobas Bo Olsson togs in för bara en månad sen. Ack vad vi värdesätter hans ledamotskap! Invigningen mottog han med ett lugn som inte är av denna världen. Vi tror mycket på broder Bo - det är sådana lugna gossar som behövs i en orden där ständige sekreteraren undertecknad tyvärr ibland blir lite stirrig och hetsig. Vid sådana tillfällen borde jag fästa blicken på broder Bo, och genast kommer jag i balans.

Vår orden, den växer. Vi har både begravningsentreprenörer och yrkesmusiker på gång. Vårt valspråk är ett visdomsord av den generalen, den högreste Charles de Gaulle. Han säger på ett ställe i sina böcker: "Storheten behöver mystik. Det välbekanta lockar sällan till beundran"****.

Det vi bröder kallar "stort", och som finns inom oss, det behöver just mystiken. När storheten fått tillräckligt med mystik som näring, då uppstår lätt ordnar som Pegasos Ryttare. Inom den främjar vi skaldekonsten och välkomnar bröder som är kulturellt medvetna.

Jag kan förresten berätta att vi söker inga dussinmänniskor - tråkiga Medelsvensöner, som måste göra som Svensson gör. Vi söker udda och färgstarka individer.


Man skulle givetvis kunna tycka att det här enbart är fånigt. Att det rentav är lite barnsligt. "Jag får inte vara med i er hemliga klubb, så jag startar en EGEN, haha!". Och det ligger det kanske en del i. Men det är väl inte stort mycket löjligare än att vara frimurare eller tempelriddare. Och hellre göra något åt saken istället för att enbart gå genom livet bitter över hur man behandlats. Dessutom har skildringen inte så få stänk av nämnde Birger Sjöberg: jag ser framför mig en slags Vänersborgsidyll där äldre herrar dricker punsch i stationshuset och sedan promenerar hemåt genom den ljumma majnatten.

Kort sagt, jag fylls mer av glädje än av hån när jag hör Ove berätta om sitt hjärtebarn. Ännu gladare blir jag när jag läser att han på gamla dagar faktiskt blivit medlem i Frimurarna. Riktigt glad faktiskt. Och en smula rörd.

*=nämnde Klinteberg är även medlem av Druidorden, en organisation som mest verkar förfuska arvet efter Miraculix. De har haft en "Broder av Grävskopan" och ordnar "bardating", vilket alltså inte är en datingservice för män i frack sugna på andra män i frack, utan nån sorts medeltidspryl.
**=antagligen ett dialektalt uttryck.
***=varför detta är "märkligt" begriper man nog bara om man är från Sölvesborgs-trakten. Vilket jag inte är.
****=Hatt-Ove är Johnssons smeknamn/öknamn sedan barndomen. Det kommer sig av att hans farfars farfar hette Sven Nilsson Hattmakare.
*****=vid ett annat tillfälle meddelar Ove att han nu ska spela sin älsklingsmelodi, En ballad om franske kungens spelemän, "av krigsromantikern Frans G. Bengtsson". Att Frasse var krigsromantiker (om han nu var det) presenteras utan spår av värdering i Oves röst. Men kan man verkligen säga det ordet utan att lägga någon form av laddning i det?

söndag 16 oktober 2011

Festlig Musik: Paljett i sängen




Paul Paljett (eller Paul Sahlin som han egentligen heter; han uppges också aldrig ha gillat sitt artistnamn) är en singer/songwriter som alla med viss kännedom om 70-talets dansbandsvärld (d.v.s. Bert Karlssons samlade skivutgivning detta decennium) känner till. Under denna tidsperiod gav han ut 3 skivor hos Skaramagnaten, och sedan har det blivit ytterligare 5.

Paljetts låtar kännetecknas av extremt catchy melodier och en hel del tämligen besynnerliga texter. Ett klassiskt exempel är Balla Singoalla, utgiven på singel 1975*.


Jag ville komma bort
se mig om
träffa flickor och få dricka rom

Jag tog gitarren med
Italiens land
lockade med sin varma strand

Vi dansa ho-la-la
Bogaloo
Och min svarta tjej var jättego

Ja, det var livat, glatt och trevligt
där vi dansa fram min brud och jag
Ja, det var livat, glatt och trevligt
där vi dansade hon och jag

Åh, alla balla Singoalla
pallar du för kärleken från lilla mig?
Kalla kalla handen vill jag
inte ha från dig
nej nej, du gillar väl mig?


En annan favorit är tändare-i-luften-We-Are-The-World-style-dängan Tom & Helen**:


Där går en kvinna, där går en man
och dom älskar bara varann
Tom och Helen är deras namn

Barn av en värld så långt ifrån fred
Har dom slutit sin kärleksed
Tom och Helen vill aldrig komma på sned

/.../

Kom, ropar Tom, jag älskar dig!
Vill du gifta dig med mig?
Tom och Helen ska aldrig säga nej

Allt dom vill ha är friheten
som för livet blir en vän
Tom och Helen upplever kärleken


Tämligen klyschigt och pekoralt? Jovisst. Men samtidigt gör dessa rader, i sin naiva enkelhet, mig märkligt berörd och gladd.



Nåväl, den text vi idag ska beskåda närmare är från Pauls första platta utan "Paljett", nämligen skivan Passar galoscherna? från 1980.

Smaka på titeln. Passar galoscherna?. Betänk sedan årtalet. Vi snackar ett Sverige där punkrörelsen är det hippaste hippa för smalt kulturfolk/finniga tonåringar. Dessa tillhörde förmodligen inte...nej, stryk "förmodligen", dessa tillhörde verkligen INTE Paul Palj...förlåt, Sahlin. Han lyssnade nog istället betydligt mer på Svenne Banan-versionen av punken: Magnus Uggla (låt vara att Uggla hade en humor som många punkband knappt sett på vykort - lika stenhård som Ebba Grön, Tuppjukk och Tatuerade Snutkukar blev han aldrig).

Detta bevisas tydligt av att Paul (som artistnamnet nu alltså löd) med denna skiva blev först i Sverige med att mixa dansbandssötma med let's go ner på stan-estetik. Blandningen är lika nyskapande sanslös som den är svårköpt.

Främst demonstreras detta i skivans andra spår - Hur var hon i sängen?. Texten går så här:

Senast igår kväll så satt jag på våran pub
jag drack en starkbira och käka min vanliga krubb (sic!)
och snacket gick som vanligt om vem man hade varit med
om hon vart barnförbjuden eller simpel, billig matiné-eh-eh! (simpel billig matiné-eh-eh!)

(Redan här har Paul gått längre än Uggla, som i "Varning på stan" på sin höjd refererade till kvinnor som "biffar" och "lik" - inte heller det så värst smickrande, men utan antydningar om simpelhet/billighet. Och fortsättningen är inte vackrare:)

Det hade kommit en ny till stan (na-na-na-na-na-naaa)
och Göran hade redan varit där!
Det var häromdan (na-na-na-na-na-na-na-na-naaaa)
det var häromdan (na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-naaaaaaaaa!)

Hur var hon i sängen? (Som ett litet vilddjur!)
Haja hon refrängen? (Som ett litet vilddjur!)
Var hon allright eller var hon skraj?

Jobba hon bra? (Hon glömde ingenting precis!)
Vare som det ska? (Vill ni ha mer bevis?)
Låter som en höjdare! Har man nån chans?


(Här följer sedan ett instrumentalt stick, som låter EXAKT som det i Varning på stan. Minus saxofon.)

På kvällen dök hon upp, och problemet blev lika med noll
Hon var redan fit for fight, och jag hade bara spelat min roll
Sen drog vi hem till mig, jag tror klockan var två när vi stack
men utanför min port så sa hon: vi ses imorgon, hej och tack-huh! (Ses imorgon, hej och tack-huh!)

Hon drar, hon drar, stackars lilla tjej (na-na-na-na-na-na-na)
Hon måste va kär i lilla, lilla mig
Vilken skum grej (na-na-na-na-na-na-na)
Vilken skum grej (na-na-na-na-na-na-na-na-naaaaaaa!)


(Varför Paul automatiskt drar slutsatsen att en tjej som överger honom utanför hemmet per automatik är kär i honom, ja, det vet inte jag. Kanhända är han ironisk. Men fan, detta var 1980. På den tiden var man inte ironisk. Särskilt inte om man var artist på Marianne Records. Nåväl, det var en refräng till också:)

Hur var hon i sängen? (Ingenting att klaga på!)
Fatta hon poängen? (Bara till att sätta på!)
Verkar vara grönt ända inpå!

Levde hon ut? (Man kan inte klaga!)
Då var det lite krut? (Inget för dom svaga!)
Kommer hon ikväll - skön och sensuell?

Vaaaa, vaaaa - va hon bra?


Såna låttexter gör dom inte numer. Och det ska vi väl kanske vara glada för. Men samtidigt - det är ju roligare att Paul gör det här än att han INTE gör det! Även om, som sagt, trovärdigheten när den f.d. dansbandsmjukisen och blivande begravningsentreprenören sjunger dessa rader är...begränsad.



Passar galoscherna? har åtminstone en likhet med Beatles Sardjentpepper
-platta***: den öppnar med två konceptuella spår, för att sedan överge det påbörjade konceptbygget och bli en "vanlig" skiva. Öppningsspåret här är den synnerligen StrixQ-influerade D.J. (ska alltså utläsas Disc. Jockey. Hmm). Efter dessa två Uggla-utflykter återgår Paul till sin gamla välkända stil****, även om den kryddas med diverse discobeats. De tyngre Uggla-influenserna återkommer sedan endast i ett spår, Taxi, en sång om hur frustrerande det är när man får med sig en brud från discot, men inte får tag på en droska ("Taxi taxi - du retsamma kråka!").

*så gott som alltid spelad på numera insomnade Klubb Sunkit i Stockholm
**framfördes även av Claes Malmberg i ett avsnitt av Så Ska Det Låta för några år sen. Han hade inte jättekoll på texten, men publiken tjöt av skratt ändå (eller kanske just DÄRFÖR!?)
***min egen stavning. Givetvis en hyllning till KSMB.
****en av låtarna heter Rainbowsky. Jag vet fortfarande inte om det är ett polskt namn eller en regnbågshimmel.

måndag 10 oktober 2011

Ingen rör mig längre, vad ska jag med hud?

Bakgrund: 2010 släppte Humla Kulturförening en platta med Charlie Engstrand Sommar, "Kärlek på svenska". Som stort Charlie-fan bad jag om att få bidra med pressmaterial och en text till skivhäftet. Humla tyckte att det var en bra idé. Vi diskuterade dock aldrig riktigt längd och format; jag tänkte mig nån sorts Håkan Lahger/Lennart Persson-liner notes och gjorde därför en lång intervju med Charlie, som blev grunden för en första textversion. När den levererats fick jag veta att jag bara hade en bookletsida till mitt förfogande. Texten kortades därför ordentligt till häftet, och jag blev väldigt nöjd med den. Här har ni dock den ursprungliga, långa texten. Mycket nöje!



”Kult” är en av vår tids mest missbrukade etiketter. Den sätts alltför lättvindligt på allt från filmer som spelat in miljonbelopp, till artister som skiljer sig en smula från hitlistepopen men ändå säljer skivor som smör i Sahara. Men inget av detta är kult. En kultartist, till exempel, är en vars musik långsamt får fler och fler lyssnare. Han/hon blir dock aldrig känd för den riktigt stora massan, men de som lyssnar gör det intensivt.

Det är med detta i bakhuvudet som stämpeln ”kult” kan sättas på Charlie Engstrand. Både som soloartist och som medlem i Västerbrokören har hans musik satt starka känslor i rörelse för det begränsade antal som hört den. Ljudfiler har spridits över nätet bland entusiasterna. De kan koppla perioder i sitt liv till enskilda Charlie-sånger. Etablerade artister som Stefan Sundström, Laleh och Stina Berge har spelat in Charlies låtar. På skivan du just håller i dina händer medverkar lika tunga namn som Toni Holgersson och Nina Ramsby.

Men vem är då mannen bakom kultstämpeln?

Charlie Engstrand föddes 1951 på Stockholms Allmänna BB, och kom att växa upp i innerstaden. Sin första låt skrev han i sjuårsåldern.

– Min mamma städade på en privatskola, och ibland fick jag följa med henne till jobbet. Så medan hon städade lånade jag deras piano och klinkade ihop min första komposition. En instrumental grej.

Efter detta blev det inte så mycket mer musicerat – i stället bestämde sig sjuåringen för att bli konstnär och började måla. Något han fortfarande gör, då och då.

Det var först i sena tonåren som Charlie på allvar började syssla med musik. Under gymnasietiden blev han kompis med parallellklassaren Micke Odelfelt, som i sin tur kände en kille som hette Gunnar Andersson, GA kallad. Dessa tre startade snart bandet Mästerkatten, som senare skulle få namnet Tre Gubbar Klyftig. Musiken drog åt progg- och vishållet, och inspiration hämtades från bland annat Bob Dylan, Captain Beefheart, och Buffy Sainte-Marie. Men också från svenska artister som Alf Hambe, och Lillebror Söderlundhs tonsättningar av Nils Ferlin.

Trions musicerande kom att gå i vågor under årens lopp. På grund av arbete och familj flyttade Charlie runt mycket i Sverige och jobbade med diverse olika saker. Periodvis har han bott på så vitt skilda ställen som Umeå, Älmhult och Järna, och arbetat på bibliotek, som skuggspelare (på legendariska Pygméteatern) och som tillverkare av instrument för funktionshindrade.

I slutet av 80-talet bestämde sig dock Tre Gubbar Klyftig för att intensifiera sin verksamhet. Charlie bosatte sig i Delsbo, där GA redan bodde, och har sedan blivit kvar där.

Den gamla trion kom att utökas med ytterligare några musiker, och denna nya konstellation fick namnet Västerbrokören - en orkester som kom att vidareutveckla den brokighet som Tre Gubbar Klyftig haft redan på 60-talet. Här samsades bongotrummor med elgitarrer, flöjter med pianon, skrän och stomp med stillhet och eftertanke. Texterna pendlade mellan vansinniga absurdismer, ömsinta poem och konkreta historier – inte sällan allt detta på en och samma gång. Man skapade sig ett fullständigt eget uttryck och en liten, men hängiven, publik. Låtarna var främst skrivna av GA, men det framfördes också notabla Engstrand-alster som Dubbelmördaren och En näve näring.

Runt millennieskiftet började Charlie dock ledsna en smula.

– Jag tyckte att det blev lite för skråligt. Jag tröttnade på att stå och skrika mig hes på scen. De andra var inne på det tuffa och ösiga; jag ville göra något stillsammare.

Det var också vad Charlie kom att göra på soloalbumen Vita Vingar (1999) och Duvbrev och flaskpost (2003). På dessa skivor dominerar det stilla vemodet; bitterljuva texter om kärlek, sorg och misslyckanden möter mollstämda melodier med trolska harmonier. Det låter ofta som folkvisa, men alltid med en säregen personlig prägel.



Låtskrivandet är – för Charlie som för många andra – inte en upprepad procedur som lätt låter sig förklaras.

– Det är väldigt olika. Oftast så kommer jag på något melodiskt, några intressanta ackordföljder som blir en melodi. Ibland hör jag direkt vad den där melodin handlar om, det dyker upp någon textrad i huvet, och så jobbar jag vidare utifrån det.

I Charlies visor möts ofta det konkreta och det abstrakta.

– Det kan vara kul att göra en självklar låt, där man lätt fattar vad den handlar om. Men ofta vill jag röra mig i ett gränsland mellan det jag förstår och inte förstår. När jag sitter och skriver kanske det plötsligt bara dyker upp en fras – ”den måste vara med i den här låten!”. Och sen, när låten nästan är färdig, så har jag ingen aning om vad den handlar om. Då kan det vara något enstaka ord eller en rad som får det hela att falla på plats. Det är lite magiskt, det där. Vissa sånger förstår jag inte alls när jag just har skrivit dem, men 20 år senare står det helt plötsligt glasklart!

Det är mycket vemod i de Engstrandska sångerna. Men Charlie är egentligen ingen dyster person . Det sorgsna är bara en sida av många – han ser sig själv som ”en glad skit i en sorgsen själ”.

– Jag har alltid gillat det vackert vemodiga. Men det ska ändå finnas ett ljus mellan raderna. Det är ju ofta där som det viktigaste finns i en text; mellan raderna. Och jag har gjort en del roliga sånger också.

De tidigare skivorna gjordes med låg budget och släpptes under tämligen blygsamma förhållanden. Men sedan dess har ett av Charlies största fans, Stefan Sundström, hunnit med att tolka både En timme till, Haren och En näve näring på skiva, något som lett till att fler fått upp ögonen för vispoeten i Delsbo. På den här plattan medverkar många av vis-Sveriges absolut främsta musiker. Alla som jobbat med den har gjort det gratis – bara för att de gillar Charlies musik.

Varför gör man då det? På den frågan finns det givetvis lika många svar som det finns diggare, men Toni Holgerssons svar är ett som många förmodligen skriver under på:

”Det kan vara lätt att tänka att det är sånger som tillhör en annan tid, men det är sånger bortom tid."

(Nedan ett par klipp för er som vill höra Charlies sångar. Kärlek på svenska går att köpa på ETCs webbshop.)





torsdag 6 oktober 2011

Festlig Film: En vandring i solen (1978)



År 2004 hörde jag musikern Alf Håkan Åkessons debutplatta Augustibrev (utgiven av jättebolaget EMI). Jag blev helt knockad, och övertygad om att jag här hörde ett av det framtida pop-Sveriges största namn. Snabbfästande melodier, avskalade, kärnfulla texter och svängiga arrangemang - lättillgängligt men ändå långt ifrån banalt. De professionella kritikerna höll med, och pratade om "den nye Jakob Hellman" och liknande. Men Alf slog aldrig igenom hos den stora massan. Han gav nyligen ut sitt fjärde album, nu på egen label. När jag pratade med honom om skivan berättade han att det kanske inte blir några fler, "för det är så svårt att få det att gå ihop".

Tre år efter mitt första möte med Alf hörde jag Säkert!s första skiva. Återigen blev jag knockad. Men den här gången gjorde jag istället analysen att det inte skulle slå stort. Det var ju alldeles för smalt och skruvat. Om en artist med ett så pass brett och samtidigt speciellt anslag som Alf inte lyckades brejka borde det här ha ännu mindre chans, resonerade jag.

Jag fick fel. Alla - från hårdrockare via syntblippare till nylonsträngsentusiaster - föll handlöst för Säkert!-plattan. Snart gick det inte att se en konsert med dom utan att ALLA sjöng med i ALLA texter (ett fenomen värt en bloggpost i sig någon gång, någonstans, någon vår).

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill illustrera att en kulturprodukt som har "allting för sig" (saker som ett eget uttryck, en konstnärlig styrka och en uppskattande kritikerkår) lika väl kan bli en klassiker som ett bortglömt guldkorn, och det är långt ifrån alltid lätt att förklara varför det blev just så.



Filmen En vandring i solen är, i min mening, en av de bästa svenska sådana. Den blev också en succé vid sin premiär 1978 - bra recensioner och 400.000 besökare på bio - men har sedan dess fallit i sorglig glömska. Här är det verkligen svårt att förstå varför det hände. Kanske är det så att man måste ha varit en olyckligt förälskad Stockholmsman som drivit runt på Odengatan i novemberregn för att uppskatta den här filmen. Kanske måste man ha känt att det inte skulle vara helt fel att åka ner till Cypern och vandra sig stark, iförd en på tok för varm duffelrock. Men det tvivlar jag starkt på.

Den deprimerade vandraren är medelålders sportjournalisten Tore Andersson (Gösta Ekman) som alltså flyr sin misslyckade kärlek och ett ruggigt väder för att återhämta sig på Cypern. Till en början går det inte så bra. Han dricker på tok för mycket, förolämpar den norska resevärdinnan Marion (Inger Lise Rypdal) och hamnar på ett lokalt dårhus. Efter några dagar återvänder han till civilisationen, nykter och fast besluten att bli en hel människa igen. Han börjar vandra fram och tillbaka längs Presidentavenyn, och finner några äldre damer som han blir vän med. Så småningom träffar han återigen Marion, och de upptäcker snart att de är alldeles för lika för att inte vara förälskade i varandra.

I sin desperata önskan att innehålla djup krånglar många filmer till det alldeles i onödan. Sådana problem har inte En vandring i solen. Den är istället tämligen enkel och rak på sak. Men i det där enkla finns djupet. Utan överdrivna gester eller narcissistisk självömkan så förstår vi hur illa Tore Andersson mår. Där hjälper såklart Gösta Ekman till en hel del. Ingen kan betvivla hans kvaliteter som komiker, men finns det någon rättvisa i världen måste han också bli ihågkommen som den store dramatiske skådespelare han är.

Förutom Gösta är filmens största tillgång dess vansinnigt härliga dialog, en blandning av det vi säger och det vi kanske vill säga; stundtals realistisk, stundtals surrealistisk, samt dess vansinnigt härliga tanttrio. Denna består av nyligen bortgångna Sif Ruud (Guldbaggebelönad för rollen), Irma Christenson och Margareta Krook. Sällan har svenska damer skidrats med sådan kärlek som här.



En vandring i solen är ingalunda ett rent drama, men knappast heller någon komedi. Den slänger sig mellan crazy och dödligt allvar med en förbluffande säkerhet, utan att humorn någon gång känns "sökt".

Som helhet är detta en film som ligger någonstans mellan en film av Roy Andersson, en sång av Lars Winnerbäck, en dialog av Peter Dalle och något ur en dagstidning. Det är enkelt samtidigt som det är komplicerat, och det berör djupt. Förhoppningsvis kommer den med tiden få ett ökat anseende och en större publik.

Förresten, sa jag att den är baserad på en bok av Stig "Slas" Claesson?

onsdag 5 oktober 2011

Festlig Film: Kärlek 1-1000 (1967)




Nu blir det porr! Eller vad man ska kalla det. Filmen Kärlek 1-1000 påstods i samtida (1967) reklamblad inte bara vara "Sveriges första porrfilm", utan även en "pornografisk komedi". Jag skulle vilja hävda att sanningen ligger någonstans däremellan. Kärlek 1-1000 är förmodligen världens första porrkomedi HELT utan porr. Och humor.

Filmen handlar om 4 fattiglappar som driver nåt slags verkstad. En dag går en av dem (Per Olof Eriksson) för att handla hundkex. Då blir han upplockad av en snygg tjej (Helena Reuterblad) som släpar med honom till nåt slags överklassparty, där han med rullskridskor på fötterna får jaga en dam med bar överkropp. För besväret får han 1000 spänn. Glad i hågen hänger han upp en skylt om semester på verkstadens dörr, och går och hyr sig en frack. Varför då? Jo, för att han överallt ser posters på män med frack och hör röster som säger:

"Man blir fräck i frack!"
"Inget pack bär frack"
"Inget snack - bara frack!"
och
"Det säger smack när hon kysser er frack".

Expediten i frackaffären visar sig vara en skyltdocka (!). Trots detta förklarar han att det är brukligt att man har "ett par skor i lack till en välsydd frack", något killen har väldigt roligt åt. Hans kompisar är dock inte glada över att han satt upp skylten om semester, och en vild, psykotronisk jakt tar sin början. Under jakten hamnar de bland annat i Köpenhamn, på strippklubb, i folks sovrum, och en av grabbarna rider på en häst.

Sen är det dags för filmens stora "final". Det smått irriterande med denna är att den inträffar efter 40 minuter, och i sig tar en hel timme! Nåväl. Killen fixar in sina kompisar på överklassparty. Det sups hårt. Brudar strippar. En tjej visar att kvinnor har erogena zoner. Folk blir nedslagna. Halvar Björk är full. Det hela avslutas med att grabbgänget och den snygga tjejen kör en sång&dans-grej om gentlemannatjuvar. Sen blir det fyrverkerier, och spektaklet är över.

Denna märkliga filmfågel kom sig av att bokförläggaren Bengt Forsberg tjänat duktigt med pengar på att ge ut pornografisk litteratur i en serie som hette Kärlek 1-4. Nu ville han göra film. En av novellförfattarna skrev därför ihop ett synops som "lämnade stort utrymme för improvisation" (citat Svensk Filmografi), och Ingmar Bergmans lärling Lennart Olsson tog sig an regin.

Om någon tycker att handlingsbeskrivningen ovan låter konfunderande, så är det ingenting mot vad filmen i sig är. Tydligen hade man väntat sig att Kärlek 1-1000 skulle sälja enbart p.g.a. folks intresse för pornografi. Det funkade inte. Filmen leker med det surrealistiska och man anar influenser från både Fellini och Dali, men mest sitter man och undrar hur faan de tänkte när de tramsade ihop hela rasket . Pidde Andersson utnämnde den här filmen till Sveriges näst konstigaste någonsin, efter (såklart) Sound of Näverlur (Torbjörn Lindkvist, 1970) och jag är fan tamme beredd att hålla med honom. Jag vet inte om det beror på bristen på manus, eller bristen på kvalitet i (de till antalet uppenbarligen rätt vidlyftiga) improvisationerna, för sällan har man sett så många försök att skapa lustigheter utan att lyckas ALLS. Det bästa i hela rullen är grabbarnas partyanthem:

Aj aj aj
nu ska vi på partaj
hej hej hej hej
och ta oss varsin tjej!


Den kan ni köra på nästa firmafest. Filmen finns tillgänglig på DVD via Klubb Super 8.

tisdag 4 oktober 2011

Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar

En mig närstående person envisas med att inte fira Mors/Fars Dag, enär han anser det vara "en krämarhögtid". Till skillnad från julen, påsken, midsommar och alla andra högtider, uppenbarligen.

Ja, jag vet. Det går givetvis att hävda att julen och påsken är gamla kristna högtider och att sådant som Mors/Fars Dag bara är just krämarkalas, men man kan ju också välja att INTE kommersa loss och bara ha det lite trevligt med mödrar och fäder i ens direkta närhet. I bästa fall kan det ju påminna en om att det här med att visa sina nära och kära extra uppskattning är något man bör göra oftare än 1 eller 2 dagar om året.

Vadan denna smått krystade, kvasi-sosse-som-försöker-vara-hippie-men-inte-lyckas-diskussion? Jo, givetvis därför att dagen som idag är Kanelbullens dito. En kommersiell högtid som tillhör de trevligare. Den ger människor skäl att:

1. Äta många kanelbullar - ett av de bakverk som är "godare än mat".
2. Baka dessa bullar själva - nybakta, varma bullar med kall mjölk därtill - jojo!
3. Bli lite snällare - det blir man ju som bekant av kanelbullar.
4. Lyssna på den här sången:



PS: I nya boken om Tårtan nämner Carl Johan De Geer att bagerinäringen blomstrar i kristider; att folk hellre lägger sina sista slantar på ett bakverk än på fisk. Inte utan att man förstår folk. DS.

torsdag 29 september 2011

Gud sa till Noa: Bygg dig en båt!

Då jag i förra inlägget skrev om en något okonventionell "take" på Noas ark, så kan det ju nu vara läge för en dito sång om samma skuta.

Den religiösa Familjen Hagenfors har turnerat en hel del tillsammans, och gett ut 9 CD:s på egna bolaget Tomsing. Just den här sången fyller dubbla funktioner: den är dels en trallvänlig barnsång om vad Noas ark var. Och dels en stämningshöjare på vilken hoppa-upp-och-ner-och-vråla-dansparty-fest ni vill.


onsdag 28 september 2011

Ack vi, ack vi




Nyligen satt jag och bläddrade i boken 99 Proggplattor av Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelin. Som titeln antyder är den en kompilation över drygt 100 proggskivor, med avbildade omslag, inspelningsfakta och en del personligt tyckande från författarna.

En av de charmiga aspekterna med denna supriga bok är att författarna förmodligen tänkt: "OK, vissa plattor är ju så pass essentiella att de bara måste vara med. Fast vi inte gillar dom. Hur fan gör vi då? Jo, såklart, vi tar med plattorna men förklarar att vi inte är så förtjusta i dom. Problem solved!"

En av dessa skivor är alldeles tydligt Dan Berglunds debutalster En järnarbetares visor. Stefan Wermelin erkänner Berglunds talanger som poet, men tycker att plattan är för endimensionellt dyster och känner inte igen sig i det våldsamma hatet mot arbetsgivarna - främst manifesterat i klassikern De mördades fria republik, lätt snubblande tillägnad "dom som årligen omkommer i industrierna". Sången skildrar en man som omkommer i en arbetsplatsolycka, och efter döden inte kommer till himlen, men väl till titelns republik, där alla arbetare som omkommit på arbetsplatser hälsar honom:

Vi mördades i den svenska industrin
vi är femhundra per år som blir slaktade som svin
i fabrikerna där man suger ut vår märg
och störst av alla mördare är Jacob Wallenberg


Jag kan delvis förstå Wermelin i hans invändningar, och jag är lite kluven till Berglunds 70-talsproduktion. Hans fantastiska röst finns där från start. Likaså talangen för textskrivande. Arrangemangen är genomgående avskalade och tidlösa, och många bitar(Våren i Backadalen, Ballad till minnet av en kamrat och Johan & Johanna, för att nämna ett par) är sublima. Ändå är det något som skaver. Kanske är det den ofta knutna näven i luften, vi-mot-dom-andet som inte riktigt passar mig. Eller är det för att låtarna är så pass färgade av sitt sammanhang; att det ligger en dammig KPML(r)-slöja över vissa sånger (Berglund var under större delen av 70-talet medlem i denna hårdföra rörelse), som gör att de känns lite fångade i sin tid?

Om arrangemangen är tidlösa och uttrycket en aningens tidstypiskt på dessa skivor, så är förhållandet det rakt motsatta med Vildmarken, Berglunds återkomst på skivdiskarna efter 8 års tystnad. Kompet sköts här av ett mindre rockband, och då året är 1987 förstår ni vartåt det lutar. Trummor som smäller som stod de i hangarer, taggiga syntar och tjutande Björn-Afzelius-Ikaros-elgitarrer. Då skivan är en visskiva är det dock inte frågan om några knyckiga discoexcesser; visst hör man när plattan är inspelad, men det är ingen 80-talsproduktion som ger en plågade spasmer.

Sångerna, däremot, är alldeles tidlösa, och genomgående av hög klass. Vad som hänt under de 8 åren är att Berglund skalat av i texterna. Det känns som att varje ord är valt med stor omsorg, att varje textrad fyller en viktig funktion och inte finns där av en slump.

På samma vis är politiken nu behandlad på ett annat sätt. Vänstersympatierna finns kvar, men texterna är nu politiska på ett mer poetiskt, allmängiltigt sätt, fjärran från alla slagord. Som i titelspåret:

Den allra sista vildmarken
Den ruvar själen på
Där slukar glömskan sanningen
Som darrar i en vrå
Torterarna dom pussar
Och kramar sina små
Och rattar sen till jobbet
Och himmelen är blå
I vildmarken är himlen alltid blå

Mitt barn, vi är en vildmark
Vi är urskogsnattens vrål
Träsket där dom krälande
Reptilerna av stål
Ruvar sina ägg som ska
Förbränna allt till kol
Och där dom som kallas vildar
Huggs ner som ogrässnår
I vildmarken, och lämnar inga spår


Den tredje delen av succéreceptet är Berglunds förmåga är att blanda det stora med det lilla. En vardaglig situation kan få ett stänk av mirakel, och tvärtom. I den inledande vackra balladen Vinterlegend skildras ett barns födelse som en ljuspunkt i den mörka, hårda vintern. Med idyllen tas vist nog ner en smula på jorden:

Det lyser ett fönster i världen i natt
Och havet är istäckt till Skagen
Madeleine hon är lycklig, knäsvag och matt
Och Torkel är uppspelt och dragen





Denna lyckade "formel" återkommer på de flesta sångerna på skivan. I Nattvandrare tar Dan något så förhållandevis enkelt som en skildring av en nattlig regnpromenad genom Göteborg, och gör fulsnygg poesi av det:

Älvsborgsbron brinner som ett fruset bruddiadem
Kyrktornens urtavlor är blanka
Och regnet det skriver på ett ändlöst poem
Och vi är fulla och panka

Brandtomtens änka går och suger på sin enda tand
Och tusen stuprännor viskar
Och tusen katter käkar glupskt ur hennes hand
Små rakbladsblanka fiskar

Pilgrimmerna kommer med tutor och tända ljus
Till fnasken vid kanalens vatten
På Nefertiti spelar bandet en blues
Vi vinglar hemåt i natten

Glasskärvorna regnar över bilvrakets golv och sits
Porrbion Rios purpur dryper
I plaskbassängen simmar uppsvällda pommes frites
Och ett par påtända typer

Röster som vargar och ett blänk ifrån en dragen kniv
I detta rike växer ledan
Och dom är rika som har mål med sina liv
Och inte längtar till fredan

Men lyckliga faller vi till sömns i varandras famn
I värmeverket glöder härden
När dagen gryr ska vi ha glömt varandras namn
Och hur vi möttes i världen


I den därpå följande Kring Marstrands fästning beskådar Dan och hans hustru den gamla fästningen, som numera ligger mitt i ett av landets populäraste turistområden, och funderar kring den lilla idyllens plats mitt i en ond värld:

Så ståtar våldet i sommarens hjärta
Se, det är större och beständigare än vi
Färgar min sång med en svidande svärta
Fängslar mig grymt med sina tunga melodi
Runt mörka och unkna och reglade celler
Måste man mura, den regeln gäller
För att havet är ändlöst och rymderna spänner
Sitt bogsvall av stjärnor runt vår hemlösa färd
Säg är det därför också vi är vänner
Och blommorna doftar så vid din huvudgärd


Att båda denna och Nattvandrare dessutom har försetts med sällsynt smittande melodier gör dem till skivans starkaste kort.

Några andra sånger är skickligt utförda pastischer. Här kan nämnas den religionsavvisande Jag reglar dörrn för varje missionär, det-var-bättre-förr-aren Ack vi och den geniala Lilla Villastad, där en Birger Sjöbergsk melodi försetts med en Sjöberg/Berglund-korsning till text - idyllen strålar vackert och inbjudande som någonsin Lilla Paris, men under ytan bubblar vulkanen:

Se högt driver molnen över Lilla Villastad
Så som bomullstussar
Och rosig och nyter uti sommarsolens bad
Lillan sussar
Mattar och hussar med bullterrier, mops och tax
Går omkring och skvätter
Här ses inga fähundar med brännvinshesa krax
Dra stiletter
Lärkans silverdrillar trilla
Grillar grillar tornedå
Kram och pussar, alla bjussar
På sig själva, tänk ändå
Vad mysigt vi har det här i Lilla Villastad
Vid vår lilla å
/.../
Knäpptysta blir gatorna i Lilla Villastad
När skymningen faller
Vid flimrande skärmar ser vi terror och blodbad
Och kravaller
Vem smyger därute, tyst nu prasslar det igen
Skuggorna dom ruvar
Ja natten är drömmarnas och dom hemlösas vän
Där finns tjuvar
Men sömnen botar allt som hotar
Ser du stjärnan i det blå
Millioner dollar trollar
Dig John Blund som går på tå
Med trollspöt runt husen i vår Lilla Villastad
Vid vår lilla å


Som helhet är Vildmarken ett litet mästerverk som i många år varit sorgligt obskyrt och svårt att få tag på. Tack vare hjältarna på lilla labeln Brus o Knaster finns det numera tillgänglig på en remastrad CD (en del irriterande 80-talsljud är nu mycket mindre irriterande) med lite extra keyboardpålägg här och var (något jag i princip har svårt för, men det fungerar ganska bra). Skivan går också att höra på Spotify, om man har det.

tisdag 27 september 2011

Det gives inga babymoonkapslar utanför kyrkan!



När jag skriver detta har Spiderbox Entertainment släppt tre av Alexandersson/De Geers fyra TV-serier för barn – Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant – på DVD. Vad bättre då än att som denna bloggs första post skriva om den fjärde serien Nils Olof Andersson?

Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer hade som modus operandi att lämna in förslag ”som folk ville ha” till SVT och Filminstitutet, för att sedan när pengarna väl var ett faktum skrota de ursprungliga förslagen och istället göra betydligt egensinnigare saker. N.O.A. hette på förslagsstadiet Noas ark, och skulle innehållit djur, båt och hela faderullan. Under arbetets gång kom dock inriktningen att förändras, och det blev i slutändan en filmatisering av Första Mosebok, utspelande sig i vår tid, och givetvis innehållande en del eldstrider, sång-och-dansnummer samt rabarberkrämsfrosserier. Huruvida det blev en barnserie kan diskuteras.

För att slå an den rätta, bizarra stämningen inleder jag med texten till seriens ledmotiv. Den sjungs av några barnröster på melodi My Way (eller, som Claes Eriksson kallar den, Här slutar allmän väg):

Det var en gång en man
han var som vi
hans liv var smärta
En man som slutligt vann
vår sympati, och sen vårt hjärta
Hans liv var evig strid
hans dag var kamp
emot vår snuva
Hans namn är denna sång
Nils Olof Andersson


Dåså, då kör vi!

År 1987 tittar Gud ner på jorden och blir inte nöjd med vad han ser. Ondska, våld och själviskhet härskar. För att börja om på nytt funderar Gud starkt på att återupprepa syndafloden. Men han tvekar. Därför ger han ett uppdrag till den sista goda människan, fåraherden Nils Olof Andersson (Krister Broberg, som även hade titelrollerna i Kant och Krall). Denne får 120 dagar på sig att fördriva ondskan ur hjärtat på den första människan han möter. Lyckas det så inställer Gud det planerade straffet. Misslyckas det utrotas hela mänskligheten genom en dödlig förkylning.

Denna första människa blir den själviske lyxliraren Gabriel Gofer (en pre-programledare Gert Fylking), vilkens bil Nils Olof råkar cykla in i. Denne Gofer är fåraherdens raka motsats – en storstadsmänniska med aptit på kvinnor, snabba bilar och chips. Han stukar stortån och får hjälp med att ta sig till Roslagstulls Sjukhus. Där finns två äldre patienter som plockar svamp och pratar sprit, samt en sjuksyster (Lisbeth Zachrisson) som dansar showdans och sjunger en barnviseklassiker till svängigt storbandskomp:

Lilla Kalle Kantarell
slog sin lilla syster.
Kalle, kom ska du få smäll,
talar mamma dyster.
Kalle, nyss så käck och stolt
gråter på sin fina kolt.
Stackars Kalle Kantarell
slog sin lilla syster.


(Detta är alltså den – numera rätt sällan sjungna – fjärde versen av Palm/Oterdahls Har du sett herr Kantarell. Den femte versen sjunger man inte heller så ofta i dessa dagar – i den förklarar pappa Kantarell för Lotta Kantarell att ”är du alltid flink som nu,
blir du nog en duktig fru!”)

Medan systern ser över Gabriels tå hittar Nils Olof en naken man som ligger i en korsformad bassäng och säger ”Det gives ingen frälsning utanför kyrkan”. Varför det är med i serien vet jag inte. Förmodligen fanns bassängen på inspelningsplatsen, filmmakarna blev fascinerade och tänkte att ”den där måste vi få med på något sätt”. Sådan bakvänd dramaturgi var ett av Alexandersson/De Geers signum.

Fåraherden följer den omplåstrade Gabriel hem, och blir där bjuden på whiskey och chips. När Nils Olof förklarar att ”Vår Herre har sagt åt mig att iaktta måttlighet med vinet” fnyser den något mer prosaiske Gofer. ”Skippa söndagssnacket Nisse, idag är det måndag, och det är min dag!”. Därefter brister han ut i sång, på melodi Ol’ Man River:

Det är måndag
Ja, det är min dag
En skål med chips i
Ett glas med whiskey
En grogg med is i
Jag tar det easy
Idag


Långsamt låter sig naturbarnet Nils Olof Andersson korrumperas av den syndige storstadsdandyn (inte för inte hänger det också en De Geer-målad pastisch på ”Den döende dandyn” i Gofers lägenhet). Han utvecklar en faiblesse för chips, rabarberkräm, oxfilé och sprit. Uppdraget från Gud glöms alldeles. När en fattig flicka, som drabbats av den dödliga förkylningen, ringer på och tigger så slår han bara igen dörren. Flickan kollapsar, och de två gubbarna från sjukhuset försöker hjälpa henne. En av dem har en flaska Bäska Droppar, på vilken det står att den är ett bra botemedel mot allehanda sjukdomar. Tyvärr är buteljen tom.

(Är det bara jag, eller görs det väldigt lite referenser till Bäska Droppar i dagens barnprogram?)

Nils Olof drabbas av magsår, så pojkarna åker på nytt in till sjukhuset. Där vårdas fåraherden av doktor Isak Borg (Tomas Norström – namnet är givetvis en anspelning på Smultronstället) medan Gofer flirtar med sjuksystern – som visar sig vara doktorns maka! När Borg får syn på sin fru i Gabriels famn mimar han först till en svartsjuk jazzdänga. Sedan drar han sin revolver, och en vild jakt/skottlossning tar sin början (medan ljudbandet spelar Barnatro).

Det hela slutar om inte lyckligt, så i vart fall hoppfullt. Nils Olof minns helt plötsligt sitt uppdrag, så när Borg skjuter ihjäl Gofer erbjuder sig fåraherden att ge den döde vännen sitt fungerande hjärta. Därmed fördrivs ondskan ur Gabriel och mänskligheten är räddad. I en typisk musikalfinal samlas hela ensemblen, och Gud talar till Gabriel genom en vinmugg (eller snarare sjunger, återigen på melodi My Way):

Du måste få människor att gå
med lagom steg på livets väg
och göra gott och inte ont
liksom herr Andersson!


Varefter hela ensemblen klämmer i med avslutande sensmoral:

Att göra gott i stort och smått
och inte ont, har du förstått
ja vi ska bli precis som han
Nils Olof Andersson!


Nils Olofs gravsten pryds med texten ”Här vilar sig Nils Olof Andersson”.

En annan av Alexandersson/De Geers ”staples” är den skämtfria humorn. Figurerna i deras filmer och serier tar sin vardag och sina problem på allra största allvar, medan vi som tittare har betydligt större distans. Det hela blir givetvis än skojigare om man toppar med lite surrealistiska, vansinniga karaktärer. Det gjorde herrarna ofta, men fan vet om inte Nils Olof Andersson är personbästa, ändå. I stort sett ALLA rollfigurerna ger intryck av att vara skvatt galna, men är samtidigt lika fullständigt övertygade om sin egen vettighet. Och slänger man ovanpå detta in scener där Gert Fylking sitter vitsminkad i en rullstol och sjunger ”Vill ni se en stjärna, se på mig!” så… ja, ni fattar.

Som ni säkert också förstått av ovan skrivna så är Nils Olof Andersson en musikal. Eller kanske snarare en musical, då i stort sett alla låtarna är klassiska storbandsörhängen med inte alltid så tonsäker sång från de medverkande. Min personliga favorit är när doktorn och sköterskan genomför en bensparksdans och samtidigt sjunger om djururin och mjäll.

Nils Olof Andersson bräcker dessutom Jesus Christ Superstar i genren "musikal med mest bibelord i". Även om dessa stundtals är milt förvrängda - "Det gives inga babymoonkapslar utanför kyrkan!" eller "Huru mycket mer värd är inte en människa än en bil?", för att ta ett par exempel.

När Nils Olof Andersson ursprungligen sändes 1989 så kunde inte SVT riktigt bestämma sig för om den var gjord för barn eller vuxna. Den sändes därför två gånger varje kväll: en vid 19.00, en vid 23.00. Och det är inte utan att man förstår det, för någon typisk barnserie är den då rakt inte. Men om man bortser från att serien har de i särklass längsta detta-har-hänt-summeringarna i världshistorien (vilket beror på att filmarna inte fick ihop programtiden) så är den en väldigt trevlig, galen bekantskap som stått sig väl med åren. Den har aldrig repriserats och aldrig funnits kommersiellt tillgänglig, så låtom oss hoppas att båda dessa brister snart åtgärdas!