Ack vi, ack vi

Nyligen satt jag och bläddrade i boken 99 Proggplattor av Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelin. Som titeln antyder är den en kompilation över drygt 100 proggskivor, med avbildade omslag, inspelningsfakta och en del personligt tyckande från författarna.

En av de charmiga aspekterna med denna supriga bok är att författarna förmodligen tänkt: "OK, vissa plattor är ju så pass essentiella att de bara måste vara med. Fast vi inte gillar dom. Hur fan gör vi då? Jo, såklart, vi tar med plattorna men förklarar att vi inte är så förtjusta i dom. Problem solved!"

En av dessa skivor är alldeles tydligt Dan Berglunds debutalster En järnarbetares visor. Stefan Wermelin erkänner Berglunds talanger som poet, men tycker att plattan är för endimensionellt dyster och känner inte igen sig i det våldsamma hatet mot arbetsgivarna - främst manifesterat i klassikern De mördades fria republik, lätt snubblande tillägnad "dom som årligen omkommer i industrierna". Sången skildrar en man som omkommer i en arbetsplatsolycka, och efter döden inte kommer till himlen, men väl till titelns republik, där alla arbetare som omkommit på arbetsplatser hälsar honom:

Vi mördades i den svenska industrin
vi är femhundra per år som blir slaktade som svin
i fabrikerna där man suger ut vår märg
och störst av alla mördare är Jacob Wallenberg

Jag kan delvis förstå Wermelin i hans invändningar, och jag är lite kluven till Berglunds 70-talsproduktion. Hans fantastiska röst finns där från start. Likaså talangen för textskrivande. Arrangemangen är genomgående avskalade och tidlösa, och många bitar(Våren i Backadalen, Ballad till minnet av en kamrat och Johan & Johanna, för att nämna ett par) är sublima. Ändå är det något som skaver. Kanske är det den ofta knutna näven i luften, vi-mot-dom-andet som inte riktigt passar mig. Eller är det för att låtarna är så pass färgade av sitt sammanhang; att det ligger en dammig KPML(r)-slöja över vissa sånger (Berglund var under större delen av 70-talet medlem i denna hårdföra rörelse), som gör att de känns lite fångade i sin tid?

Om arrangemangen är tidlösa och uttrycket en aningens tidstypiskt på dessa skivor, så är förhållandet det rakt motsatta med Vildmarken, Berglunds återkomst på skivdiskarna efter 8 års tystnad. Kompet sköts här av ett mindre rockband, och då året är 1987 förstår ni vartåt det lutar. Trummor som smäller som stod de i hangarer, taggiga syntar och tjutande Björn-Afzelius-Ikaros-elgitarrer. Då skivan är en visskiva är det dock inte frågan om några knyckiga discoexcesser; visst hör man när plattan är inspelad, men det är ingen 80-talsproduktion som ger en plågade spasmer.

Sångerna, däremot, är alldeles tidlösa, och genomgående av hög klass. Vad som hänt under de 8 åren är att Berglund skalat av i texterna. Det känns som att varje ord är valt med stor omsorg, att varje textrad fyller en viktig funktion och inte finns där av en slump.

På samma vis är politiken nu behandlad på ett annat sätt. Vänstersympatierna finns kvar, men texterna är nu politiska på ett mer poetiskt, allmängiltigt sätt, fjärran från alla slagord. Som i titelspåret:

Den allra sista vildmarken
Den ruvar själen på
Där slukar glömskan sanningen
Som darrar i en vrå
Torterarna dom pussar
Och kramar sina små
Och rattar sen till jobbet
Och himmelen är blå
I vildmarken är himlen alltid blå

Mitt barn, vi är en vildmark
Vi är urskogsnattens vrål
Träsket där dom krälande
Reptilerna av stål
Ruvar sina ägg som ska
Förbränna allt till kol
Och där dom som kallas vildar
Huggs ner som ogrässnår
I vildmarken, och lämnar inga spår

Den tredje delen av succéreceptet är Berglunds förmåga är att blanda det stora med det lilla. En vardaglig situation kan få ett stänk av mirakel, och tvärtom. I den inledande vackra balladen Vinterlegend skildras ett barns födelse som en ljuspunkt i den mörka, hårda vintern. Med idyllen tas vist nog ner en smula på jorden:

Det lyser ett fönster i världen i natt
Och havet är istäckt till Skagen
Madeleine hon är lycklig, knäsvag och matt
Och Torkel är uppspelt och dragen




Denna lyckade "formel" återkommer på de flesta sångerna på skivan. I Nattvandrare tar Dan något så förhållandevis enkelt som en skildring av en nattlig regnpromenad genom Göteborg, och gör fulsnygg poesi av det:

Älvsborgsbron brinner som ett fruset bruddiadem
Kyrktornens urtavlor är blanka
Och regnet det skriver på ett ändlöst poem
Och vi är fulla och panka

Brandtomtens änka går och suger på sin enda tand
Och tusen stuprännor viskar
Och tusen katter käkar glupskt ur hennes hand
Små rakbladsblanka fiskar

Pilgrimmerna kommer med tutor och tända ljus
Till fnasken vid kanalens vatten
På Nefertiti spelar bandet en blues
Vi vinglar hemåt i natten

Glasskärvorna regnar över bilvrakets golv och sits
Porrbion Rios purpur dryper
I plaskbassängen simmar uppsvällda pommes frites
Och ett par påtända typer

Röster som vargar och ett blänk ifrån en dragen kniv
I detta rike växer ledan
Och dom är rika som har mål med sina liv
Och inte längtar till fredan

Men lyckliga faller vi till sömns i varandras famn
I värmeverket glöder härden
När dagen gryr ska vi ha glömt varandras namn
Och hur vi möttes i världen

I den därpå följande Kring Marstrands fästning beskådar Dan och hans hustru den gamla fästningen, som numera ligger mitt i ett av landets populäraste turistområden, och funderar kring den lilla idyllens plats mitt i en ond värld:

Så ståtar våldet i sommarens hjärta
Se, det är större och beständigare än vi
Färgar min sång med en svidande svärta
Fängslar mig grymt med sina tunga melodi
Runt mörka och unkna och reglade celler
Måste man mura, den regeln gäller
För att havet är ändlöst och rymderna spänner
Sitt bogsvall av stjärnor runt vår hemlösa färd
Säg är det därför också vi är vänner
Och blommorna doftar så vid din huvudgärd

Att båda denna och Nattvandrare dessutom har försetts med sällsynt smittande melodier gör dem till skivans starkaste kort.

Några andra sånger är skickligt utförda pastischer. Här kan nämnas den religionsavvisande Jag reglar dörrn för varje missionär, det-var-bättre-förr-aren Ack vi och den geniala Lilla Villastad, där en Birger Sjöbergsk melodi försetts med en Sjöberg/Berglund-korsning till text - idyllen strålar vackert och inbjudande som någonsin Lilla Paris, men under ytan bubblar vulkanen:

Se högt driver molnen över Lilla Villastad
Så som bomullstussar
Och rosig och nyter uti sommarsolens bad
Lillan sussar
Mattar och hussar med bullterrier, mops och tax
Går omkring och skvätter
Här ses inga fähundar med brännvinshesa krax
Dra stiletter
Lärkans silverdrillar trilla
Grillar grillar tornedå
Kram och pussar, alla bjussar
På sig själva, tänk ändå
Vad mysigt vi har det här i Lilla Villastad
Vid vår lilla å
/.../
Knäpptysta blir gatorna i Lilla Villastad
När skymningen faller
Vid flimrande skärmar ser vi terror och blodbad
Och kravaller
Vem smyger därute, tyst nu prasslar det igen
Skuggorna dom ruvar
Ja natten är drömmarnas och dom hemlösas vän
Där finns tjuvar
Men sömnen botar allt som hotar
Ser du stjärnan i det blå
Millioner dollar trollar
Dig John Blund som går på tå
Med trollspöt runt husen i vår Lilla Villastad
Vid vår lilla å

Som helhet är Vildmarken ett litet mästerverk som i många år varit sorgligt obskyrt och svårt att få tag på. Tack vare hjältarna på lilla labeln Brus o Knaster finns det numera tillgänglig på en remastrad CD (en del irriterande 80-talsljud är nu mycket mindre irriterande) med lite extra keyboardpålägg här och var (något jag i princip har svårt för, men det fungerar ganska bra). Skivan går också att höra på Spotify, om man har det.