Det gives inga babymoonkapslar utanför kyrkan!

När jag skriver detta har Spiderbox Entertainment släppt tre av Alexandersson/De Geers fyra TV-serier för barn – Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant – på DVD. Vad bättre då än att som denna bloggs första post skriva om den fjärde serien Nils Olof Andersson?

Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer hade som modus operandi att lämna in förslag ”som folk ville ha” till SVT och Filminstitutet, för att sedan när pengarna väl var ett faktum skrota de ursprungliga förslagen och istället göra betydligt egensinnigare saker. N.O.A. hette på förslagsstadiet Noas ark, och skulle innehållit djur, båt och hela faderullan. Under arbetets gång kom dock inriktningen att förändras, och det blev i slutändan en filmatisering av Första Mosebok, utspelande sig i vår tid, och givetvis innehållande en del eldstrider, sång-och-dansnummer samt rabarberkrämsfrosserier. Huruvida det blev en barnserie kan diskuteras.

För att slå an den rätta, bizarra stämningen inleder jag med texten till seriens ledmotiv. Den sjungs av några barnröster på melodi My Way (eller, som Claes Eriksson kallar den, Här slutar allmän väg):

Det var en gång en man
han var som vi
hans liv var smärta
En man som slutligt vann
vår sympati, och sen vårt hjärta
Hans liv var evig strid
hans dag var kamp
emot vår snuva
Hans namn är denna sång
Nils Olof Andersson

Dåså, då kör vi!

År 1987 tittar Gud ner på jorden och blir inte nöjd med vad han ser. Ondska, våld och själviskhet härskar. För att börja om på nytt funderar Gud starkt på att återupprepa syndafloden. Men han tvekar. Därför ger han ett uppdrag till den sista goda människan, fåraherden Nils Olof Andersson (Krister Broberg, som även hade titelrollerna i Kant och Krall). Denne får 120 dagar på sig att fördriva ondskan ur hjärtat på den första människan han möter. Lyckas det så inställer Gud det planerade straffet. Misslyckas det utrotas hela mänskligheten genom en dödlig förkylning.

Denna första människa blir den själviske lyxliraren Gabriel Gofer (en pre-programledare Gert Fylking), vilkens bil Nils Olof råkar cykla in i. Denne Gofer är fåraherdens raka motsats – en storstadsmänniska med aptit på kvinnor, snabba bilar och chips. Han stukar stortån och får hjälp med att ta sig till Roslagstulls Sjukhus. Där finns två äldre patienter som plockar svamp och pratar sprit, samt en sjuksyster (Lisbeth Zachrisson) som dansar showdans och sjunger en barnviseklassiker till svängigt storbandskomp:

Lilla Kalle Kantarell
slog sin lilla syster.
Kalle, kom ska du få smäll,
talar mamma dyster.
Kalle, nyss så käck och stolt
gråter på sin fina kolt.
Stackars Kalle Kantarell
slog sin lilla syster.

(Detta är alltså den – numera rätt sällan sjungna – fjärde versen av Palm/Oterdahls Har du sett herr Kantarell. Den femte versen sjunger man inte heller så ofta i dessa dagar – i den förklarar pappa Kantarell för Lotta Kantarell att ”är du alltid flink som nu,
blir du nog en duktig fru!”)

Medan systern ser över Gabriels tå hittar Nils Olof en naken man som ligger i en korsformad bassäng och säger ”Det gives ingen frälsning utanför kyrkan”. Varför det är med i serien vet jag inte. Förmodligen fanns bassängen på inspelningsplatsen, filmmakarna blev fascinerade och tänkte att ”den där måste vi få med på något sätt”. Sådan bakvänd dramaturgi var ett av Alexandersson/De Geers signum.

Fåraherden följer den omplåstrade Gabriel hem, och blir där bjuden på whiskey och chips. När Nils Olof förklarar att ”Vår Herre har sagt åt mig att iaktta måttlighet med vinet” fnyser den något mer prosaiske Gofer. ”Skippa söndagssnacket Nisse, idag är det måndag, och det är min dag!”. Därefter brister han ut i sång, på melodi Ol’ Man River:

Det är måndag
Ja, det är min dag
En skål med chips i
Ett glas med whiskey
En grogg med is i
Jag tar det easy
Idag

Långsamt låter sig naturbarnet Nils Olof Andersson korrumperas av den syndige storstadsdandyn (inte för inte hänger det också en De Geer-målad pastisch på ”Den döende dandyn” i Gofers lägenhet). Han utvecklar en faiblesse för chips, rabarberkräm, oxfilé och sprit. Uppdraget från Gud glöms alldeles. När en fattig flicka, som drabbats av den dödliga förkylningen, ringer på och tigger så slår han bara igen dörren. Flickan kollapsar, och de två gubbarna från sjukhuset försöker hjälpa henne. En av dem har en flaska Bäska Droppar, på vilken det står att den är ett bra botemedel mot allehanda sjukdomar. Tyvärr är buteljen tom.

(Är det bara jag, eller görs det väldigt lite referenser till Bäska Droppar i dagens barnprogram?)

Nils Olof drabbas av magsår, så pojkarna åker på nytt in till sjukhuset. Där vårdas fåraherden av doktor Isak Borg (Tomas Norström – namnet är givetvis en anspelning på Smultronstället) medan Gofer flirtar med sjuksystern – som visar sig vara doktorns maka! När Borg får syn på sin fru i Gabriels famn mimar han först till en svartsjuk jazzdänga. Sedan drar han sin revolver, och en vild jakt/skottlossning tar sin början (medan ljudbandet spelar Barnatro).

Det hela slutar om inte lyckligt, så i vart fall hoppfullt. Nils Olof minns helt plötsligt sitt uppdrag, så när Borg skjuter ihjäl Gofer erbjuder sig fåraherden att ge den döde vännen sitt fungerande hjärta. Därmed fördrivs ondskan ur Gabriel och mänskligheten är räddad. I en typisk musikalfinal samlas hela ensemblen, och Gud talar till Gabriel genom en vinmugg (eller snarare sjunger, återigen på melodi My Way):

Du måste få människor att gå
med lagom steg på livets väg
och göra gott och inte ont
liksom herr Andersson!

Varefter hela ensemblen klämmer i med avslutande sensmoral:

Att göra gott i stort och smått
och inte ont, har du förstått
ja vi ska bli precis som han
Nils Olof Andersson!

Nils Olofs gravsten pryds med texten ”Här vilar sig Nils Olof Andersson”.

En annan av Alexandersson/De Geers ”staples” är den skämtfria humorn. Figurerna i deras filmer och serier tar sin vardag och sina problem på allra största allvar, medan vi som tittare har betydligt större distans. Det hela blir givetvis än skojigare om man toppar med lite surrealistiska, vansinniga karaktärer. Det gjorde herrarna ofta, men fan vet om inte Nils Olof Andersson är personbästa, ändå. I stort sett ALLA rollfigurerna ger intryck av att vara skvatt galna, men är samtidigt lika fullständigt övertygade om sin egen vettighet. Och slänger man ovanpå detta in scener där Gert Fylking sitter vitsminkad i en rullstol och sjunger ”Vill ni se en stjärna, se på mig!” så… ja, ni fattar.

Som ni säkert också förstått av ovan skrivna så är Nils Olof Andersson en musikal. Eller kanske snarare en musical, då i stort sett alla låtarna är klassiska storbandsörhängen med inte alltid så tonsäker sång från de medverkande. Min personliga favorit är när doktorn och sköterskan genomför en bensparksdans och samtidigt sjunger om djururin och mjäll.

Nils Olof Andersson bräcker dessutom Jesus Christ Superstar i genren "musikal med mest bibelord i". Även om dessa stundtals är milt förvrängda - "Det gives inga babymoonkapslar utanför kyrkan!" eller "Huru mycket mer värd är inte en människa än en bil?", för att ta ett par exempel.

När Nils Olof Andersson ursprungligen sändes 1989 så kunde inte SVT riktigt bestämma sig för om den var gjord för barn eller vuxna. Den sändes därför två gånger varje kväll: en vid 19.00, en vid 23.00. Och det är inte utan att man förstår det, för någon typisk barnserie är den då rakt inte. Men om man bortser från att serien har de i särklass längsta detta-har-hänt-summeringarna i världshistorien (vilket beror på att filmarna inte fick ihop programtiden) så är den en väldigt trevlig, galen bekantskap som stått sig väl med åren. Den har aldrig repriserats och aldrig funnits kommersiellt tillgänglig, så låtom oss hoppas att båda dessa brister snart åtgärdas!